Något
som är fantastiskt med att bo i hyreslägenhet är att där finns
en så kallad tvättstuga där man alldeles gratis får tvätta nästan
hur mycket som helst. Jag tror att L upptäckte det här ganska
omgående eftersom våra kläder har hållit sig rena sedan vi flyttade
in till stan.
En
dag när jag gick förbi dörren med skylten TVÄTTSTUGA greps jag
av en oemotståndlig lust att gå in och tvätta.
Nu
är det ju inte alldeles så enkelt. Man måste anteckna en tid och
den enda tid som fanns i blocket var mellan kl 0700 och 1200 påföljande
dag. Jag antecknade mig och kände mig som en ny och bättre människa.
Nästa
morgon sa jag till L att jag tänkte gå ner och tvätta. Hon var
väl inte riktigt vaken eftersom beskedet inte skapade någon märkbar
reaktion.
Jag
rafsade ihop all tvätt jag kunde hitta, gick ner till tvättstugan
och stoppade in all vittvätt i en Cylinda och kulörttvätten i
en Miele. Sedan satt jag och titta på när det tvättades.
Det
finns kvinnor som påstår att män inte kan göra två saker samtidigt,
men jag läste faktiskt en deckare medan jag tvättade. Efter drygt
en timme var tvätten klar och jag fyllde torktumlaren med allt
utom lakanen som jag hängde upp i fläktrummet.
När
klockan var elva hade jag vikt ihop den torra tvätten, burit upp
den och lagt den på dubbelsängen i sovrummet. På kvällen var tvätten
borta från sängen.
- Ja, jag tvättade i dag, jag, sa jag vid kvällsmålet.
- Jo, det märkte jag, svarade L försjunken i Expressen. Sedan
sa hon inget mer. Det var konstigt.
- Jag tog ledigt i morse och tvättade all vår tvätt, sa jag efter
en stund.
- Ja, du har sagt det, svarade hon och fortsatte att läsa tidningen.
Märkligt. Var det allt hon hade att säga?
- Jag hängde upp lakanen och vek sedan ihop dem ungefär på tre,
som du brukar säga att man ska göra, sa jag.
- Jaha. Det lyckades väl inget vidare, men det var bra ändå, sa
hon. Sedan tystnade hon igen och återgick till läsandet. Hade
hon inte förstått vad jag sa? Uttryckte jag mig dunkelt?
- Jag gick upp före klockan sju och tog med mig all tvätt som
vi hade och tvättade den så att allt blev rent igen, sa jag.
- Det var då ett väldigt tjat om tvätten. Du tvättade alltså tvätten
i morse. Varför måste vi prata om det?
- Jamen, tyckte du inte att det var bra? Att jag tvättade, alltså?
Att jag gick upp så där tidigt och det ena med det andra?
Äntligen la hon ifrån sig tidningen och såg på mig:
- Det var bra. Du har varit duktig. Det som var allra bäst var
att du tog ett eget initiativ. Det uppskattar jag verkligen. Men
vad vill du att jag ska göra nu? Applådera?
Nja,
det hade jag väl inte tänkt mig. Men ett litet spontant erkännande
hade inte varit så dumt, tänkte jag. Men jag sa inget. Hon fortsatte
att läsa tidningen, men jag kunde se att hon log för sig själv.
Om det var åt en artikel eller om det var åt mig vet jag inte.
- Det konstiga med män är att de alltid måste ha bekräftelse för
vad de gör, sa hon till slut. Tja, tänkte jag. Det konstiga med
kvinnor är att de ofta byter samtalsämnen så där utan vidare.
Var det inte tvätten vi talade om?
