ATT KYSSA
ETT TRÄD

 
Örebrosonen, deckarförfattaren, förre ambassadören, bitr. general- sekreteraren i FN och  numera  även  borgmästaren i Wadköping m.m. Jan Mårtenson   berättar  om  sina   spännande ungdomsår...

 


Om Jan Mårtenson

Jan Mårtenson är en mångsidig herre. Han började sin långa framgångsrika karriär som diplomat 1960 vid 27 års ålder. Utomlands bar det av 1961, närmare bestämt till Rio de Janeiro. Efter mellanspel på OECD i Paris 1963 kom Mårtenson småningom hem till Sverige och blev kansliråd på UD 1966 och senare generalsekreterare på svensk sida för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Mellan åren 1975 och 1979 verkade han som chef för kungens kansli. Därefter tillträddes posten som biträdande Generalsekreterare i FN. 1987 blev Mårtenson chef för FN:s Europakontor i Genéve med titeln Generaldirektör och senare Undergeneralsekreterare. Våren 1992 utnämndes han till ambassadör i Schweiz, där han verkade till 1996 då han återvände till Sverige som "Ambassadör till utrikesministerns förfogande med särskilda förhandlingsuppdrag".

Mellan alla professionella åtaganden har Jan Mårtenson funnit tid och möjlighet att utveckla sin litterära ådra på ett imponerande sätt. Under tjugofem år och lika många deckare har vi fått möta antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan och hans blåmaskade sambo, siamesen Cléo de Merode. Högoktanig spänning, originella människor, intressanta interiörer, kultur, historia och samhällskritiska observationer och - förstås - utsökt mat och dryck, kännetecknar Jan Mårtensons detektivromaner som ständigt vinner allt fler läsare.

Källa: Internet

 

Red anm.
Detta är ett utdrag ur Jan Mårtenssons memoarer, "Att Kyssa ett träd", som utkom i oktober 2000. Den som läser memoarerna får förklaringen till den något underfundiga titeln.

 

Olaus Petri och Torsten Ehrenmark

- Är Mårtenson bröstsjuk?

- Nej, han har älgfrossa.

Ett autentiskt replikskifte som karaktäriserar min skolgång. En bekymrad gammal latinlektor undrade över min frånvaro och en av eleverna svarade, Jag skolkade på grund av älgjakt, men det kunde man ju inte gärna säga.

Skolan intresserade mig alltså inte särskilt mycket, det fanns viktigare saker att göra och min pappa var mycket liberal. Redan tidigt hade jag utvecklat en talang när det gällde frånvaro. I Halmstad, där folkskolans första klasser inte hade någon större dragningskraft, brukade jag med ena handen ta tag i en lyktstolpe utanför vårt hus på väg till skolan. Sedan sprang jag runt, runt tills ett häftigt illamående överkom mig och med grönblekt ansikte stapplade jag hem. En orolig mamma bäddade ner mig och jag kunde tillbringa dagen i lugn och ro med mina böcker.

De intyg som krävdes högre upp i klasserna brukade pappa skriva på in blanco, satte sitt namn längst nere på blanketten. Sedan fyllde jag i resten med allt djärvare motiveringar som "skoltrötthet" eller "allmän leda". "Spleen" kallades det i den sysslolösa engelska överklassen.

Pappa brukade ta med mig under höstens älgjakter. Det tyckte han riktigt nog var lärorikare och nyttigare än skolarbetet. På den tiden var älgjakten årets höjdpunkt i jaktkalendern, är väl fortfarande. Men då var älgar förhållandevis sällsynta, fanns inte alls i samma omfattning som i dag. Samma sak med rådjur. Att skjuta en älg var därför mycket mer av en händelse då, ett evenemang och en manbarhetsrit med rötter ner i avlägsna århundraden.

På de genuina bondjakterna fick jag komma redan som trettonåring. Pappa var nästan mer road av dem än av välorganiserade bolagsjakter med drevkarlar, jakthorn och strikt protokoll. Tidiga oktobermorgnar åkte vi bil ut i höstlandskapet. Dimmorna lättade över fält och gärden, morgonsolen glittrade i höstens frost och förväntansfulla satt vi där i bilen, lika unga båda.

Bondjakterna var jordnära evenemang. Man samlades hemma hos jaktvärden, drack morgonkaffe runt köksbordet och drog upp riktlinjerna för dagens jakt. Ofta var det okonstlade metoder. Skyttarna placerades ut på ett pass i skogen där man sedan fick sitta till kvällningen. Ibland kunde ett byte ske mitt på dagen. Drevkarlar fanns inte, men ibland gick en i jaktlaget in i såten för att skrämma fram älgarna. Man satt stilla vid rågångar och myrar, vid gläntor och stråk, väntade på att älgen skulle komma.

Jägarna var genuina bönder, uppblandade med en och annan släkting som utvandrat till staden men som alltid kom hem till älgjakten. Sävliga, eftertänksamma män med en glimt i ögat och slagfärdighet i de långsamma replikerna. Snälla, vänliga karlar med stora, valkiga händer och långsamma rörelser.

Väl på passet var man hänvisad till sig själv. Jag brukade välja ut en strategiskt placerad stubbe, rensa upp skottfälten och sedan sitta tyst och se ut över naturen. Och det var aldrig långtråkigt eller ensamt. Satt man bara stilla kom fåglar och djur. Rävar tassade fram bland höstvissnade, frostbitna ormbunksblad. Ett rådjur stannar upp i en glänta och tittar åt mitt håll med de strutformade öronen rakt framåt för att sedan blixtsnabbt försvinna. Den vita bakdelen blänker till bland träden som varningssignal. Harar hoppar makligt längs skogsstigarna.

Och fåglar. Nötskrikor skränar fram över gläntorna i lysande blått, vitt, svart och milt rosaröda kroppar. Talltitor med svarta mössor, långt borta en spillkråkas hamrande på en ihålig trädstam. En torr, utdragen signal som ett budskap från en avlägsen afrikansk stam. Hackspetten i rött, svart och vitt klänger i torrfuran bredvid mig. Och en liten skogsmus med blanksvarta pepparkornsögon som försiktigt nosar på smulorna från smörgåsen vid mina fötter.

Och jag kom inte oförberedd. Skytte tillhörde mina intressen och jag var mycket aktiv i skolans skytteförening. Tävlade, tränade med kammarammunition med min mauser mot den skorstensmur som återstod av trädgårdsmästarbostaden längst bort i parken på Rosta. Hans von Hofsten, den orädde sjöofficeren och debattkämpen i ubåtsstriderna. Var en kamrat i föreningen och en gång kom jag på andra plats i Skolungdomens skyttetävlingar i Stockholm och fick ett gevär som pris. Annars hade väl pappa aldrig släppt ut mig i skogen på egen hand. Och min träning med salongsgevär och dubbelbössa i markerna runt Granberga hade också lärt mig en del om jakt

 

Min första älg

Min första älg sköt jag som femtonåring. Ett brott mot lagar och förordningar, men som väl är preskriberat nu. Det var under mer avancerade former än jakten i bondskogarna. Oppbåga bruk, där min farfar varit en av grundarna, hade en årlig representationsjakt på sina stora skogsarealer i norra Fellingsbro.

En morgon stod jag ute på ett av passen, åt kanten, där man inte räknade med att någon älg skulle komma. Men förmodligen hade någon av de cigarrökande direktörerna i gröna lodenrockar och hattar med rakborstar och jaktklubbsmärken rört sig oförsiktigt. Älgen hade gått undan och var på väg ner mot mig.

Först kom två rådjur studsande över den vitmossiga berghällen bland högstammiga furor. Jag höll inne med skottet, hade på känn att större villebråd närmade sig. Och plötsligt knäppte det till och knakade bland nedfallna grenar. Med bultande hjärta såg jag hur en stor älgtjur vaggade fram mot mig. Jag sköt, träffade egentligen för högt, men det var tur i oturen för älgen dråsade omkull som om man hade slagit undan benen på honom. Ett skott i ryggraden.

Blodet ångade ur den uppskurna stupen för slaktkniven. Mage, lungor och gråvita tarmar vällde ut över den vita mossan. Älgens brustna ögon och jag vet inte vem som var stoltast, pappa eller jag.

En annan gång i Älvdalen, på Stora Kopparbergs marker. I ett litet timmerhus långt inne i de milsvida skogarna bodde vi, vid en sjö. Skogshuggarna i jaktlaget talade älvdaliska, en utlöpare av det gamla tungomålet från medeltiden som levt kvar inne på skogen. En älgtjur sköt jag också där och på kvällen åt vi älgtestiklar som stektes över den öppna elden och drack brännvin. Männen pratade sitt urtidsmål, himlen stod hög och svart över oss och testiklarna hade en fin smak och konsistens, ungefär som kalvbräss.

En lunch åt vi på en bondgård inne i skogen. Två byggnader, lika stora, stod en bit från varandra. Det ena var vinterhuset och till det andra flyttade man om sommaren. Hustrun i huset satt med ett huckle på sig vid den stora öppna spiselhällen. Där var kvinnans hävdvunna plats vid spisen, inte bland männen vid bordet. Det gjorde ett egendomligt intryck.

Till början

Schola Carolina

Mina föräldrar gjorde naturligtvis fel i att ge mig så stor frihet i skolarbetet, särskilt när det gällde närvaron, ett ansvar som jag inte var mogen. Annars skilde sig väl inte min skolgång från andra ungdomars på den tiden. En gemensam nämnare för min generation var att det saknades en "ungdomskultur" TV fanns till en början inte, radion hade bara en kanal där man under "grammofontimmen" blandade klassiskt med regementsmarscher, Harry Brandelius och Ulla Billquist. Ljusår från MTV, Rolling Stones och gigantiska konserter med Heavy Metal och Michael Jackson.

Grammofonskivorna hade ett spår på varje sida och låg i konstlösa, gröna pappfodral utan illustrationer. Jeans fanns inte heller liksom det gigantiska informationsutbud som sköljer över dagens unga, med allt från märkeskläder till solarier.

Vi betraktades som barn tills vi tog studenten och tidstypiskt nog sade jag inte "du" till mina föräldrar förrän lång upp i tjugoåren. Skolskjuts och skolfrukost fanns inte heller och den sociala snedrekryteringen till läroverken verkade orubblig.

Skolan hette Karolinska läroverket och låg i Örebro. Schola Carolina var traditionsrik. Redan på trettonhundratalet fanns en skola i Örebro. Och efter reformationen inrättade Gustav Vasa en Cathedralschola i Örebro där det gamla skolhuset från sextonhundratalet fortfarande finns kvar.

Olaus Petri hörde till eleverna, hans bror Laurentius och poeten Lars Wivallius liksom senare Hjalmar Bergman, Gunnar Helén och min vän Torsten Ehrenmark för att nämna några gamla elever. Där finns också exempelvis Peter Flack, Carl-Uno Sjöblom och många andra.

Torsten Ehrenmark

Som nämnts har jag starka släktband till skolan. När jag tog studenten 1953 var det på året fyrtio år sedan min pappa tog sin examen där och sextio år efter min morfar. Båda var med och deltog i sina avgångsklassers jubiléer. Och hundra år tidigare hade min morfars morfar,, Gustav Wilhelm Gummaelius, blivit inspektor för skolan. Hans bror Otto Joel var samtidigt stridbar rektor som stred för att skolan blev läroverk där man kunde avlägga studentexamen. Det var ju tidigare förbehållet stiftsstäderna. Till den ändan startade bröderna Nerikes Allehanda som ett vapen i den kampen. Och han vann.

Liksom i alla skolor fanns det en blandad uppsättning lärare. Många var hyggliga och välmenande som tog sitt lärarkall på allvar. Andra var framstående akademiker som fått slå sig till ro med en lektorstjänst i landsorten sedan docenturer missats och professorsdrömmar havererat. Inte alltid var de lämpliga för sitt värv och i många fall gick verksamheten på rutinens sparlåga. Verkliga original fanns också, bevarade i namn som Fimpen, Grisen, Storken och Ita.

Skolan leddes på min tid av rektor Urban Ursing som också undervisade i grekiska. En rektor med stora bokstäver som pekade med hela handen. Det var en imposant personlighet som genom sin blotta uppenbarelse skrämde oss. Kompakt, genomträngande blick och med ett skarpskuret ansikte som en romersk centurion höll han skolan i tukt och förmaning och var en framstående skolledare. Idén att hans sentida efterträdare skulle komma att kallas "gymnasiechef" och leda sammanträden om medbestämmanderätt hade säkert setts som bisarra fantasier

Längst fram på podiet satt han under morgonbönerna och såg ut över sina disciplar med obarmhärtig blick. På väggen bakom honom hängde en stor tavla som föreställde Karl XII, med lika befallande blick som han. Ingen vågade sitta med en läxbok med Ursing i salen.

En gång hade jag kallats upp på rektorsexpeditionen. Ursing skällde ut mig för att jag hållit på att ta livet av mig. Han hade fått veta att jag en morgon gått under Svartåns vattenfall utanför skolan. Nedanför kanslibron fanns ett dammbord och vid lågt vattenstånd bildades ett tomrum mellan vatten och dammbord där man med viss möda kunde ta sig fram för att komma till andra sidan. Bakom en grågrön vägg av dånande vatten, med handen stödd mot dammbordets iskalla stenvägg och på grönslemmigt halkiga stenar hukade jag mig fram. Jag minns fortfarande Ursings ljungande blickar och hans straffpredikan. Och han hade naturligtvis rätt. Ett felsteg och jag hade drunknat. Fast hade han då vetat att jag en gång skulle skriva hans nekrolog kanske tonen varit mildare.

Men jag var inte enbart en "enfant terrible" under mina skolår. Jag mognade och var väl en gång sekreterare i elevrådet och ordförande i skolans litterära förening Brage. Men episoden med forsvandringen var kanske lite typisk för mig. Jag sökte äventyret, utmaningar. Jag var exempelvis höjdrädd. Därför tvingade jag mig att klättra upp i höga, fallfärdiga gamla luftvärnstorn med gistna stegar som stod kvar här och där i skogarna. Och jag kunde ibland ta mig ut på utskjutande gesimser på husväggar högt uppe och gå runt husen. Senare i livet utsatte jag mig för andra dumdristiga utmaningar. Som konstnären Nils von Dardel säger jag nästan aldrig. "Varför" inför en utmaning, snarare: "Varför inte?"

Till början

Ceremonier och censorer

Den studentexamen vi tog då har inte mycket med dagens att göra. Nu är det mera slutstämpeln på att man gått igenom en viss skolperiod. Då var det annorlunda. Studentskrivningar i ett antal ämnen. Man samlades i gymnastiksalen, bleka, glåmiga efter att ha hängt över böckerna dag och natt i några kalla vårmånader. Rektorn öppnade under högtidlig tystnad det bruna kuvertet från skolöverstyrelsen som vilat i tryggt förvar i hans kassaskåp och uppgifterna, lika för alla skolor, delades ut.

Skrivningarna hade föregåtts av en del traditionella ceremonier. Man skulle tåga till Engelbrektsstatyn på Stortorget som gamle Gummaelius tagit initiativet till. Där hölls tal på latin, det hade kommit på min lott det året och sedan gå till skolan i gåsmarsch med ena foten på trottoaren och den andra i gatan. Framme vid kanslibron vid slottet låg det gamla barnhemmet. En sparbössa sitter inmurad i väggen och där skulle man lägga en ettöring med sitt födelseår. Lasse Majaeken på stora Holmen, där stortjuven enligt traditionen hade gömt sig efter en flykt från slottets fängelsehåla, besöktes och vattnades. Karro var alltså en skola enbart för pojkar.

De muntliga förhören efter skrivningarna var ännu mer krävande. Inför ämnesläraren och en från Stockholm eller Uppsala nedrest "censor" korsförhördes man i grupper om fyra. Och smoking var påbjudet! Där hade en uppmjukning skett eftersom frack, som på pappas tid, inte ansågs tidsenligt längre. En av mina censorer var språkforskaren Erik Wellander, professor och akademiledamot.

Så kom den slutliga domen efter dagar av nervös ovisshet. Till kollegierummet fick vi komma, fortfarande i smoking, klockan sex på kvällen. Rektor Ursing och alla lärarna uppställda utmed väggarna i det rum som vi bara hört talas om, men aldrig sett. Bleka, nervösa, med studentmössorna i handen stod vi. Så talade rektor och meddelade att några inte klarat sin examen utan fick gå hem igen. Bakvägen dröp de av medan föräldrar, flickvänner och andra väntade utanför med blommor och ballonger. Ett grymt system som ingen vill ha tillbaka.

Till början

Skogshuggare i England

Några somrar skickade mina föräldrar mig utomlands för språkstudier. Första resan gick till England 1948. Överresan var traditionell med gamla "Suecia" som tillsammans med "Brittania" pendlade mellan Göteborg och Tilbury utanför London. De tyska bomberna var fortfarande fullt märkbara. Stora kvarter låg i ruiner och platsen runt St Pauls Cathedral var en öde grushög, fylld av höga ogräs. Mirakulöst hade kyrkan klarat sig från en fullträff.
bechet.jpg (4169 byte)

Egentligen skulle jag ha inackorderats i en engelsk prästfamilj, men de fick förhinder. I stället for jag till någon sorts skogshuggarläger i "the Lake district" i Cumberland, de romantiska "sjöpoeternas" landskap, Wordsworth och Coleridge. En mycket vacker del av nordvästra England på gränsen till Skottland, med blänkande sjöar och grönskande, böljande kullar och berg. Här finns Englands högsta berg, här ligger sjöar som Lake Windemere och Ullswater. Hela området är nationalpark, fyllt av vandringsleder.

Utanför en idyllisk by, Keswick near Penrith, låg campen, vid foten av "Mount Skiddaw", en hög kulle snarare än ett berg. Vi bodde i stora armétält, väcktes varje morgon av kocken, en tandlös gråhårsman i skäggstubb, som slog med en käpp på tältduken. Längs sluttningarna fanns skogsplanteringar, gran mest, och vår uppgift var att med långa sågar rensa bort de understa grenarna i den täta, risiga och stickiga vegetationen.

De flesta av pojkarna kom från Frankrike, men en och annan engelsman och några svenskar fanns också. Så den engelska som talades hade varken rötter i Cambridge eller i Oxford, men vokabulären var väl så intressant. Intressanta spår av vikingarna fanns kvar i språket. Kullarna kallades för "fell" som i fjäll, "beck" var bäck, "Keld" källa och "tarn" tjärn som några exempel. Skandal skapades av några franska studenter som tog sig in i kyrkan om natten och spelade jazz på orgeln.

Det var ett hårt, monotont och enformigt arbete där ackordet satts så att lönen nätt och jämt räckte till mat och logi. Och utspisningen stod i paritet med den spartanska förläggningen. Det var fortfarande ransonering och ont om mat. Jag bytte därför arbete, började i köket i stället. En av mina funktioner var att varje morgon rosta bröd åt campens föreståndare. En enbent, enarmad och enögd brittisk f.d. fanjunkare som gjorde flitigt bruk av sina röstresurser bland tälten. Hans handikapp kom från en landmina under kriget.

Stor, dyster, med blodsprängt öga stirrade han på mig från andra sidan av det rangliga köksbordet där han satt med sin stora, spruckna tennmugg. Jag hukade vid en jättelik järnspis. Det osade kol och från kockens stora grytor med bönor och soppor steg oidentifierbara dofter. Vita brödskivor sattes på en lång järnten som måste hållas på lagom avstånd från elden i den halvöppna spisluckan tills de blivit lagom svedda. Det sas att fanjunkarens sparsamhet med våra matransoner bottnade i att han hade en son på en dyr internatskola. Där fick jag en första inblick i det engelska klassamhället.

Av en slump skulle jag senare hamna vid den brittiska sociala skalans andra ände, med skogshuggarlägret som startpunkt, när jag fick en plats bakom änkedrottningen Mary i rosa och med rosa strutsplymer i kvarnhjulshatten på Wimbledon-finalen mellan Drobny och Falkenburg. Men jag minns inte vem som vann.

Sidney Bechet

Till början

På tummen i Europa

Sommaren därpå skulle jag göra om mitt resande, men den här gången till Frankrike. Någon månad på Berlitz språkinstitut i Paris, följt av en liftarfärd genom Frankrike och Schweiz ner till Milano. Där förevisades jag lyktstolpen där den döde Mussolini hängts upp i fötterna liksom Leonardo da Vincis Nattvard. Les extrèmes se touchent!

Strax utanför Milano hade jag en skrämmande upplevelse. Jag åkte i mörkret i en skranglig bil som i mörkret plötsligt körde av vägen och fram till ett avsides grustag. De gick ut, pratade, pekade på mig för att efter en stund köra tillbaka till motorvägen. Fortfarande undrar jag om de diskuterade ett rånmord. Men av mitt bagage och min klädsel hade de väl förstått att det inte lönade sig.

I Nizza tog pengarna slut och jag fick leva på björnbär och vindruvor efter vägkanterna där utbrända stridsvagnsvrak och andra spår efter kriget fortfarande fanns kvar där jag tog mig upp till Paris. Ett Paris där Sidney Bechet spelade sopransaxofon på källarklubbar, min idol från dixielandperioden. Där den bleka självbespeglande existentialismen frodades i svarta kläder och svarta solglasögon. Där Juliet Greco sjöng och där Sartre och Beauvoir skyggt kunde beundras på respektfullt avstånd på olika caféer.

På en annan källare träffade jag Babs Gonzales, en liten svart musiker med grön basker som stoltserade med att han hade skrivit texten till "Hey Baboreeba", Dizzie Gillesepies stora hit. Och så alla dessa algeriska och franska studenter som tog mig åt sidan i olika mörka gathörn för att med låga röster berätta om vad som hände i Algeriet och om det franska förtrycket.

Möten och samtal med amerikanska GI:s, krigsveteraner, som utnyttjade det amerikanska stipendiesystemet för att "läsa" vid Sorbonne. En livsform som de facto för många innebar att bo på vänstra stranden i någon slags Hemminwayskt bohemeri, utan mästarens talanger.

När jag kom hem måste jag gå till doktorn, ögonläkaren. I Nizza hade jag besvärats av den starka solen. Men läkaren skrev av mina symtom som inbillning. "Sånt får man inte här", hade han sagt och jag hade inte velat berätta hela sanningen. Tyckte det var skrytsamt att tala om Nizza, en plats som på den tiden mera frekventerades av engelska lorder och Örebros skofabrikörer än av fattiga skolpojkar.

 

Till början

Thespis, Thalia, Dixieland och poesi

Det var under skoltiden jag började spela teater, både skolteater och i ett amatörsällskap som då fanns i Örebro. Thespis. Jag spelade Hjalmar Bergman, "Ett experiment" under hans hustru Stinas vakande öga, där en medspelare var Torbjörn Axelman, senare konstnär, författare och regissör. En annan var Per Söderberg, prästen och TV-producenten.

Men min premiär var faktiskt redan i första klass. Vi hade bjudit in rektor Ursing och andra lärare och jag imiterade Max Hansen, den danske skådespelaren som då var mycket populär. Jag framförde en lätt skabrös visa som hette "Oh Louise" på bräkande halvdanska och Ursing höll på att ramla ur stolen av skratt.

Jag spelade också Shakespeare, Jeppe i Holbergs Jeppe på Bjerget och många andra roller, älskade det och drömde om att bli skådespelare. Min lärare i tyska, Brita Flink, också hon teaterintresserad, uppmuntrade mig till mammas förtrytelse. Men jag hade framgångar och kammen växte. Jag spelade på teatern i Örebro, i läroverksaulor och på många andra håll.

Med det lokala sällskapet Thespis turnerade jag en sommar, liksom sporadiskt på hösten och vintern med "Värmlänningarna", fast i talroller. Jag kunde ju inte sjunga. Men det var en lärorik tid. Med en gammal buss åkte vi runt i mellansverige 0ch på Gotland. Spelade i Folkets Hus och på festplatser utomhus. Ibland, som på Gotland kunde publiken gå upp till flera tusen, medan en kväll i Skinnskatteberg drog en publik som var mindre än ensamblen. Och jag fick en handgriplig lektion i tidens sociala orättvisor. Teatergruppen leddes av den mycket begåvade Hans Frisk, skofabriksarbetare på Oscaria. Hur hade hans liv gestaltat sig med en annan bakgrund och uppväxt?

I skolan framträdde jag också som en sorts "stand up comedian" innan begreppet fanns i Sverige. Jag arrangerade under artistnamnet "Otis" föreställningar i aulan före skoldansernadär jag uppträdde, sjöng, spelade piano och spexade i Povel Ramels anda. Nu efteråt förstår jag inte riktigt hur jag vågade, eftersom allt var improviserat och orepeterat. Stundens ingivelse var drivkraften, som när jag gjorde entré på cykel i aulan. En otänkbar händelse på den tiden!

Den här sceniska verksamheten fortsatte i Uppsala med studentteater och kammarteater som jag skriver om i ett annat sammanhang. Men det var inte bara teater. Vi spelade musik i Örebro också. Dixieland. Idolerna var Sidney Bechet, Mezz Messrov, Louis Armstrong, Jack Teagarden och de andra stora namnen,. Jag spelade trummor, något jag fått tillfälle att göra långt senare i olika sammanhang som i Manilla. Dåvarande utrikesministern Manglapus, en av oppositionsmännen mot Marcos, som kommit tillbaka sedan diktatorn störtats, hade ett dixielandband. Vid ett besök där för en konferens om mänskliga rättigheter och diskussioner med överbefälhavaren Ramos, som senare blev president, ordnade Manglapus en jamsession där jag fick sitta in vid trummorna.

När jag lämnade min FN-tjänst i Genève hade amerikanska ambassadören arrangerat en tillställning dit ett marinkårsband kommit från Bonn. Där fick jag en högtidlig inbjudan att spela trummor. En fantastisk upplevelse att sitta bland stramt disciplinerade marinkårsmusikanter i svarta och röda uniformer och vita uniformsmössor och klämma i med "When the Saints go marching in." Det klirrade i de stora kristallkronorna på Hotel Intercontinental och min lycka var fullständig.

Med TV-bandet under John Polman spelade jag på generalkonsulatet i New York liksom på Ingrids, min frus, femtioårsdag på Åmmeberg. Att spela trummor är litet som att cykla eller åka skridskor. Har man en gång lärt sig grunderna så sitter det i. Jag var naturligtvis inte särskilt framstående, but I loved it! Och jag har alltid älskat den sortens musik. Dixieland, född i New Orleans bordeller, gatuparader och begravningsprocessioner. Vital, dynamisk, livsbejakande. Glädjefylld.

Den verkligt talangfulle i vår orkester, "The New Orleans Stompers", var Anders Öhrwall, en lysande pianist. Han skulle senare bli framgångsrik ledare för Adolf Fredriks kyrkokör i Stockholm och musikprofessor i Helsingfors. Per Hugo Sollén spelade banjo, redan då ett varmhjärtat original som slutade som jägmästare. Sonen till en överste i Frälsningsarmén spelade kornett. Och en gång vann vi en orkestertävling som anordnades av den nu avsomnade AT, aftontidningen.

Annars var väl litteraturhistoria och svenska de ämnen som intresserade mig mest. Det tog sig många uttryck. Bland annat var jag ordförande i skolans litterära förening "Brage" och deltog i de årliga lyriktävlingarna. En av dikterna som jag skrev som 15-åring tog jag senare med i min diktsamling "32 om kärlek." Den heter "dina händer om natten" och speglar min starka knytning till naturen, grundlagd under älgjakter, skogsvandringar på Granberga och stilla fiskemorgnar på Svartån

Till början

 

Natten tar på sig sina svarta handskar och går ut i skymningen

där björkarna reser sitt vita staket runtom kvällen

och i dunklet blänker konvaljerna i droppar av kvarglömt ljus

och trasten trär sin tråd i ensamhetns bleka nål

över starrens grå vadmalsprocession

och smultronhultens kvällsskuggor reser sig i grindhålens laviga tomrum

där gransusningen stiger och faller i dovgröna lietag

och medan kvällen faller sönder i blekgrå rök

stänger dina händer ute dagens oro.

 

jan_martenson.jpg (5338 byte)

Jan Mårtenson