GOETHE SOM
FRIMURARE

"Här i Weimar behöver vi det egentligen inte"

1. H. Wernekke, Goethe und die Königliche Kunst. Leipzig 1905. (Författaren har varit Ordförande Mästare i logen "Amalia", Weimar)

2. G. Deile, Goethe als Freimaurer. Berlin 1908

3. H.C. Freiesleben, Goethe als Freimaurer. Hamburg 1949

4. F.C. Endres, Goethe und die Freimaurerei. Basel 1949

5. M. Obermann, Der Freimaurer Johann Wolfgang von Goethe. I: Zirkelkorrespondenz 1999, nr 8,9,10. (Författaren är Stormästare i Große Landesloge von Deutschland, d.v.s. den gren som arbetar efter det "svenska" systemet.)

Innan jag ger min version av Goethe som frimurare vill jag kommentera några ställen i Svenssons artikel, där jag ställer mig undrande (1.) eller har en avvikande uppfattning (2.).

1. Så sent som 1830 talade Goethe om hur han uppfattat Mozart på dennes konserter. (Frimuraren 1/2000, sid. 25). Detta uttalande förbryllar mot bakgrund av Goethe-Handbuch 1998, del 4/2, sid. 725: "Nach Wien ist er [Goethe] auch nie [!] gekommen, und er hat auch nie ein symphonisches Werk von Haydn, Mozart oder Beethoven gehört." 

2. ...hans [Goethes] övertygelse om att varje människa måste vara ’gut und hilfreich’ (a.a., sid. 25). I teorin, ja! Läser man Sigrid Damms lovordade monografi "Christiane [Goethes sambo, senare hans hustru] und Goethe. Eine Recherche (14:e [!] uppl. 1999) – ett arbete som genomgående bygger på autentiska dokument och brev – får man en mindre sympatisk uppfattning av Goethe som människa. Jag anför två exempel (bland flera!): 

a. Dödsdomen över barnamörderskan Anna Catharina Höhn (1783). [Då hade geheimerådet Goethe varit frimurare i tre år ...] Goethe var en av de tre ledamöterna i "Geheimer Conseil" (= ’Sekreta Rådet’) som hade att avge ett utlåtande om straffpåföljden till hertig Carl August. Ledamoten Chr.F. Schnauß är för dödsstraff, ledamoten, friherre J.F. von Fritsch (tillika Ordförande Mästare i Johanneslogen "Amalia"; se nedan) röstar emot dödsstraff, medan ledamoten Goethe pläderar för avrättning. Hade han som skrivit dikten "Das Göttliche", där första strofen lyder Edel sei der Mensch / Hilfreich und gut! / Denn das allein / Unterscheidet ihn / Von allen Wesen / Die wir kennen." varit "en av frimureriets och mänsklighetens största gestalter" (Svensson, a.a.), hade kvinnans liv kunnat sparas. (Damm 81–95)

b. Hustrun Christianes sista dagar, hennes dödskamp och begravningen. "Allein, unter den Händen fühlloser [’okänsliga’] Krankenwärterinnen (’sjuksköterskor’) ist sie, fast ohne Pflege [’nästan utan vård’] gestorben. (...). Ihr eigener Sohn ist nicht zu bewegen gewesen [’kunde inte förmås’], zu ihr zu gehen, und Goethe selbst wagte es nicht !. (Damm 503) Nobelpristagaren i litteratur Elias Canetti (1905–1994) konstaterar: "Goethe ist es geglückt (’lyckades’), den Tod zu meiden (’att undvika döden’). Mit Kälte erfüllt es einen (’Man ryser’), daß es ihm so gut geglückt ist [’att han lyckats så väl’]." (Damm 500) Hustrun Christiane dör den 6 juni 1816 (16 år före maken). GOETHE DELTAR INTE I JORDFÄSTNINGEN ... (Damm 507). Han anser döden vara en "medioker porträttmålare", han undviker åsynen av döda människor. "Ich (Goethe) habe mich wohl in acht genommen (’Jag undvek’) weder (’varken’) Herder, Schiller noch die (...) Herzogin Amalia im Sarge (’i kistan’) zu sehen." (Damm 505). När sjukdom och död uppträder i hans närhet, fördjupar han sig frenetiskt i sitt arbete, håller inte bara fast vid sin vanliga dagsrytm utan ökar den, han blir mer energisk än vanligt. "Ich muß mit Gewalt (’intensivt’]) arbeiten, um mich oben zu halten (’för att hålla mig uppe’)." Han möter döden genom att vända den ryggen, han flyr. (Damm 500).

ÄKTA HÄNGIVEN FRIMURARE?

Goethe var alltså frimurare (liksom hans samtida, t.ex. kompositörerna J. Haydn (1732–1809), W.A. Mozart (1756–1791), G. Meyerbeer (1791–1864), A. Lortzing (1801–1851), F. Liszt (1811–1886), filosoferna J.G. Herder (1744–1803), J.G. Fichte (1762–1814) och författarna G.E. Lessing (1729–1781), Chr.M. Wieland (1733–1813) – däremot inte F. Schiller (1759–1805). Betr. Schiller se E. Mayer i Quatuor Coronati, Bayreuth, Jahrbuch Nr. 36/1999, sid. 119 f.) – men var han också en "äkta", hängiven frimurare, som regelbundet deltog i logearbetet, som sökte sina bröders gemenskap? Med stöd av nyare litteratur (Kelsch, Wilson, Richert, Damm) vill jag starkt ifrågasätta detta. 
Lennhoff/Posner (1932:616 ff.) ägnar 4,25 spalter åt Goethe; i slutet av artikeln kommer författarna fram till detta omdöme (i översättning av F.F.): "Först på senare tid har frågan ställts, om Goethe var en ’god frimurare’. Närvarolistorna för Johanneslogen ’Amalia’ ger inget stöd för ett positivt svar. Goethe var förvisso ingen aktiv frimurare. Det hade han (som ämbetsman och författare; F.F.) ingen tid till. Men – anser Lennhoff/Posner – han var den störste tysk som någonsin burit ett frimurarförkläde." 

Det senaste större verket på Goetheforskningens område är Goethe-Handbuch i fem omfångsrika delar (Metzler 1996–1998). Delarna 4/1 och 4/2 (tillsammans 1.270 sidor) behandlar Personen, Sachen, Begriffe. Artiklar om "Freimaurerei", "Illuminaten" (en orden) och "Ordenswesen" saknas. Redan här börjar läsaren ana, att den Konungsliga Konsten dvs i frimureriet nog inte spelat någon större roll i Goethes liv och verk. Denna skepsis motsägs dock av den äldre litteraturen om Goethe som frimurare (Wernekke, Deile, Endres och Zirkelkorrespondenz 1999/8–10, där Stormästaren för Grosse Landesloge M. Obermann målar upp en euforisk bild av frimuraren Goethe: "Wenn er über 50 Jahre lang und bis zu seinem Tode der Loge angehört (’tillhört’) und an allen (!?])Vorgängen (’händelser’) in der Loge regen Anteil (’livlig del’) genommen hat, kann man mit Fug und Recht behaupten (’kan man med rätta påstå ’), daß Goethe ein überzeugter (’övertygad’) Freimaurer war." (ZK 1999/8:357) Mot bakgrund av tillgängliga fakta (logens närvarolistor, brev, utlåtanden) ska vi nu se, om han verkligen var det.

Redan under sin studietid i Frankfurt/Main försökte Goethe 1764 att bli medlem i ett hemligt sällskap, "Arkadische (’idyllisk, lantlig’) Gesellschaft Philandria"; han var då endast 15 år. Ansökan avslogs på grund av Goethes då något vidlyftiga leverne. (Deile 3 ff.) – Som ung jurist (1772) i staden Wetzlar (Hessen) lät han sig upptas i en filosofisk/mystisk sällskapsorden ("Rittergesellschaft"), som dock inte hade något med frimureri att skaffa. (Deile 14 f.)

     Anna Amalia

 GOETHE I WEIMAR

Den 7 november 2020 anlände den 26-årige Goethe till den lilla staden Weimar (Thüringen, i hjärtat av Tyskland; den hade då ca 6.000 invånare. Han kom på inbjudan av hertigen Carl August. Uppgifterna för den unge juristen var inledningsvis obestämda, liksom vistelsens längd, men ganska snart betroddes Goethe med ansvarsfulla uppgifter inom hovförvaltningen (han blev geheimeråd) och stadens kulturliv (särskilt inom teaterverksamheten). Bortsett från några resor, bl.a. till Italien, kom han att stanna i Weimar fram till sin död den 22 mars 1832. År 1780 ansökte Goethe om medlemskap i Johanneslogen "Amalia zu den drei Rosen", en utpräglad hovloge, som hade grundats 1764. Sitt namn hade den efter hertiginnan Anna Amalia, en av logens gynnare. Ordförande Mästaren, tillika ministern och Goethes kollega, friherre Jakob Friedrich von Fritsch, var tydligen kritiskt inställd till den (då ännu inte nobiliserade) unge karriäristen för han lät den sökande vänta i 4,5 månader på sin reception. Den 23 juni 1780, dagen före Johannes Döparens dag (frimureriets födelsedag) upptogs Goethe som lärling i "Amalia". Ordförande Mästare von Fritsch var frånvarande ... Enligt närvarolistan för 1781 omfattade logen 57 bröder som kom från Weimar och småstäderna i närheten; den bestod av ämbetsmän, officerare, teologer, läkare och professorer (Richert 46). Man hade också Tjänande bröder.

     Logehuset i Weimar

Goethes logesmycke i guld med blått band

Ett år efter sin reception anhåller (!) Goethe om förtida befordran, han blir nu "gesäll", d.v.s. medbroder. Den 2 mars 1782 blir han mästare. Samma år, på Johannes Döparens dag, stängs templets portar på grund av den ideologiska kris som den Strikta Observansen vållat och det virrvarr som rådde i det tyska frimureriet. Under någon tid (1783–1805) är Goethe, liksom hertig Karl August, hans intime vän – medlem av Illuminaterna, en Orden som bl.a. krävde radikala reformer mot furstligt -. (Kelsch 8 f.; Lennhoff/Posner 1932:729 ff.) Om sin tid hos Illuminaterna skriver Goethe till vännen Kayser: "... so habe ich auch gefunden, daß in der kleinen Welt der Brüder alles zugeht (’allt försiggår’) wie in der großen und in diesem Sinne (’sålunda’) hat es mir viel genutzt (’gagnat mig mycket’) diese Region zu -." (Richert 54) Goethes litterära verksamhet under denna tid återspeglar hans skepsis mot frimureriska former. Han skrev lustspelet "Der Groß-Kophta" (’egyptisk magiker’, syftar på bedragaren A. Cagliostro, 1743–1795; se Lennhoff/Posner 1932:246 ff.) år 1791. Det tycks inte ha gjort någon större succé. Martens (1979) kommenterar stycket med följande ord: "Allt det esoteriska, alla frimureriska arcana (’hemligheter’) och ritualer tycks hos Goethe endast användas som hokus-pokus och medel att dupera folk." (Richert 64) Några år senare, 1807, ansöker bröder från den närbelägna lilla universitetsstaden Jena hos hertig Karl August om att få grunda en loge. Goethe, i sin egenskap av minister och frimurare, får i uppdrag att utarbeta ett utlåtande. (Hans negativa svar må delvis ses mot bakgrund av oroligheter bland "jakobinska" studenter och rädslan för revolutionär smitta från Frankrike.) "Jag (Goethe) vill inte förneka, att frimureriet i stora städer har haft och må ha gynnnsamt inflytande på de obildade massorna (original: "rohe (!) Massen"). Även på mindre orter, som t.ex. Rudolstadt, är en sådan verksamhet gagnelig för sällskaplig samvaro. Här i Weimar behöver vi det (frimureriet) egentligen inte, och för Jenas del anser jag detta ordensväsende (...) vara farligt." (Deile 45; Kelsch 36)

Logen "Amalia" skulle förbli stängd fram till år 1808, d.v.s. i 26 år! När den åter öppnade sina portar den 24 oktober kom den att arbeta efter Friedrich Ludwig Schröders ritual, ett "blått" frimureri som omfattade enbart Johannesgraderna, i stort sett det engelska systemet. Goethe var frånvarande sagda kväll, han befann sig då i Jena, hade i och för sig för avsikt att delta i återinvigningen, men ändrade sig, när han erfor, att hertiginnan hade för avsikt att komma till Jena för att bese museerna därstädes. (Deile 53 f.) Goethe var alltid "ein treuer Diener seines Herrn" (en furstelakej) för att citera en pjästitel av F. Grillparzer (1830).

Hertig Karl August 

av Sachsen-Weimar-Eisenach.
Okänd konstnär 1780. Ett märkligt porträtt, där konstnären framhäver den unge furstens beslutsamhet. 

ALLT MERA PASSIV

Efter 1808 distanserade sig Goethe alltmer från logearbetet. (Humanität 5/1999:9). "Von einer tätigen Mitarbeit (’aktiv medverkan’) Goethes in den folgenden Jahren ist nichts bekannt." (Kelsch 10) Han besöker dock sin loge några gånger under år 1809, bl.a. den 4 april, då den 76-årige Chr.M. Wieland recipierade. Fyra år senare, den 18 februari 1813, höll Goethe det mycket långa åminnelsetalet över den allmänt avhållne författaren Wieland. (Deile 187 ff., Kelsch 37 ff.)

1812 anhåller Goethe skriftligt att få bli passiv broder, "da es mir unmöglich fällt (’då det är omöjligt för mig’), den Logen regelmäßig beizuwohnen (’att regelbundet delta i logearbetet’)" (Deile 64). 1815 står Goethe som fadder för sin son August (1789–1830), som så småningom blev ceremonimästare i "Amalia". Det var sista gången som geheimerådet besökte sin loge. (Han hade då 17 år kvar att leva.)

DE SISTA ÅREN

Goethe firar 1830 50-årsjubileum som frimurare. Han är dock opasslig och kan inte ens ta emot en grupp bröder från logen som ville överlämna ett diplom med hans utnämning till hedersledamot av logen. Han revancherade sig dock med att översända dikten "Dem würdigen Bruderfeste", som lästes upp vid Johannesfesten 1830. (Wernekke 162; Richert 84)

Goethe dör den 22 mars 1832. Minneslogen för honom äger rum den 9 november samma år. Deputerade Mästaren von Müller sade då bl.a. i sitt tal: "Goethe var innerst inne frimurare, ty oavlåtligt strävade han efter det allsidiga ljuset, och han hade också behov att dela med sig av detta ljus till andra, det ljus som i så rikt mått förlänats honom (...). Över 50 år tillhörde han frimureriet, och var företrädesvis verksam, när logen "Amalia" anslöt sig till det enkla, urgamla systemet. Oavbrutet deltog han alltsedan dess i varje betydelsefull händelse, vid varje större logehögtid, på så sätt att han granskade och godkände de mera viktiga talen, sångerna och arrangemangen." (Richert 86; Wernekke 60 ff.)

EPILOG

Epilog av Th. Richert i Q.C. Nr. 36/1999, sid. 86 f. i fri översättning av F.F.

Den andra fasen varade från 1788 till 1808. Den kännetecknas av en utpräglad "polisiär" attityd hos den alltmera konservativa ministern gentemot hemliga grupperingar, t.ex. oroshärden i Jena, sedan följderna av franska revolutionen. Förbuden 1789, 1797, 1803 och 1807 drabbade såväl frimurare som studenter. Det viktigaste verket under denna period med relevans för vårt ämne är lustspelet "Der Groß-Kophta" (1791), där han driver med hemliga sällskap.

När Goethe under den tredje fasen från och med 1808 åter blev masoniskt aktiv, berodde det på att hertigen Karl August lät inrätta en loge. Minister Goethe deltog i arbetet av lojalitet mot sin herre, däremot inte av entusiasm för frimureriet. Någon vidare aktivitet från Goethes sida kan man inte lägga märke till under hans sporadiska logebesök, om man bortser från åminnelsetalet för Wieland, förmodligen ett uppdrag av Karl August. Från och med 1815 deltog Goethe inte mera i logearbetet, han bidrog dock med åtta dikter och litterära bidrag, inte särdeles mycket under hans 17 återstående år.

Om man tittar närmare på talens och dikternas ämnen, märker man liksom i breven under den första fasen, att det endast var sällskaplig samvaro och allmän moralisk fostran som Goethe förknippade med frimureri. Logeverksamhetens innehåll och former intresserade honom föga, ej heller tog han del av diskussionen om masoniska reformer och den gryende frimureriska forskningen. Jämfört med Herders och Fichtes frimureriska bidrag är Goethes marginella. Myten om den ivrige och övertygade frimuraren Goethe överensstämmer inte med fakta.

Goethes väsentligaste, bevarade bidrag till frimureriet torde vara hans dikter, sånger och minnestal. Texterna finns återgivna hos Wernekke 150 ff. Den förnämligaste masoniska dikten av honom är enligt min mening "Symbolum". Den förtjänar att återges in extenso och i original.

(Wernekke 154)

Des Maurers Wandeln
Es gleicht dem Leben,
Und sein Bestreben,
Es gleicht dem Handeln
Der Menschen auf Erden.

Die Zukunft decket
Schmerzen und Glücke
Schrittweis dem Blicke.
Doch ungeschrecket
Dringen wir vorwärts.

Und schwer und ferne
Hängt eine Hülle
Mit Ehrfurcht, stille
Ruhn oben dieSterne
Und unten die Gräber

Betracht´ sie genauer
Und siehe, so melden
Im Busen die Helden
Sich wandelnde Schauer
Und ernste Gefühle.

Doch rufen von drüben
Die Stimmen der Geister
Die Stimmen der Meister:
Versäumt nicht, zu üben
Die Kräfte des Guten.

Hier winden sich Kronen
In ewiger Stille,
Die sollen mit Fülle
Den Tätigen lohnen!
Wir heißen euch hoffen.

 
Det efter luftangrepp på Weimar raserade logehuset

                                                                                                      Folke Freund

Litteraturförteckning

(I urval – utöver den litteratur som är uppförd i början av denna uppsats)

Damm, S.: Christiane und Goethe. Eine Recherche. Frankfurt/M. etc. 14:e uppl. 1999

Goethe-Handbuch in vier Bänden. Stuttgart 1996–1998

Humanität. Das deutsche Freimaurer Magazin. 5/1999 (= Temahäfte om Goethe)

Kelsch, W.: Geheime Weisheit und Symbol in Goethes Alterswerken. I: Forschungsloge Quatuor Coronati, Bayreuth. Quellen-kundliche Arbeit Nr. 38. Bayreuth 1998

Lennhoff, E./Posner, O.: Internationales Freimaurer-Lexikon. München 1932 (Den nya upplagan av Lennhoff/Posner/Binder hade vid färdigställandet av denna uppsats ännu inte utkommit.)

Martens, W.: Geheimnis und Logenwesen als Elemente des Betrugs in Goethes Lustspiel "Der Groß-Kophta". I: P.C. Ludz: Geheime Gesellschaften. Heidelberg 1979

Richert, Th.: Der Geheime Rat Goethe als Freimaurer und Illuminat. (...). I: Quatuor Coronati, Bayreuth. Jahrbuch 1999, Nr. 36, sid. 45 ff.

Wilson, W.D.: Das Goethe-Tabu. Protest und Menschenrechte im klassischen Weimar. München 2:a uppl. 1999