GOETHE SOM
FRIMURARE

"H�r i Weimar beh�ver vi det egentligen inte"

1. H. Wernekke, Goethe und die K�nigliche Kunst. Leipzig 1905. (F�rfattaren har varit Ordf�rande M�stare i logen "Amalia", Weimar)

2. G. Deile, Goethe als Freimaurer. Berlin 1908

3. H.C. Freiesleben, Goethe als Freimaurer. Hamburg 1949

4. F.C. Endres, Goethe und die Freimaurerei. Basel 1949

5. M. Obermann, Der Freimaurer Johann Wolfgang von Goethe. I: Zirkelkorrespondenz 1999, nr 8,9,10. (F�rfattaren �r Storm�stare i Gro�e Landesloge von Deutschland, d.v.s. den gren som arbetar efter det "svenska" systemet.)

Innan jag ger min version av Goethe som frimurare vill jag kommentera n�gra st�llen i Svenssons artikel, d�r jag st�ller mig undrande (1.) eller har en avvikande uppfattning (2.).

1. S� sent som 1830 talade Goethe om hur han uppfattat Mozart p� dennes konserter. (Frimuraren 1/2000, sid. 25). Detta uttalande f�rbryllar mot bakgrund av Goethe-Handbuch 1998, del 4/2, sid. 725: "Nach Wien ist er [Goethe] auch nie [!] gekommen, und er hat auch nie ein symphonisches Werk von Haydn, Mozart oder Beethoven geh�rt." 

2. ...hans [Goethes] �vertygelse om att varje m�nniska m�ste vara �gut und hilfreich� (a.a., sid. 25). I teorin, ja! L�ser man Sigrid Damms lovordade monografi "Christiane [Goethes sambo, senare hans hustru] und Goethe. Eine Recherche (14:e [!] uppl. 1999) � ett arbete som genomg�ende bygger p� autentiska dokument och brev � f�r man en mindre sympatisk uppfattning av Goethe som m�nniska. Jag anf�r tv� exempel (bland flera!): 

a. D�dsdomen �ver barnam�rderskan Anna Catharina H�hn (1783). [D� hade geheimer�det Goethe varit frimurare i tre �r ...] Goethe var en av de tre ledam�terna i "Geheimer Conseil" (= �Sekreta R�det�) som hade att avge ett utl�tande om straffp�f�ljden till hertig Carl August. Ledamoten Chr.F. Schnau� �r f�r d�dsstraff, ledamoten, friherre J.F. von Fritsch (tillika Ordf�rande M�stare i Johanneslogen "Amalia"; se nedan) r�star emot d�dsstraff, medan ledamoten Goethe pl�derar f�r avr�ttning. Hade han som skrivit dikten "Das G�ttliche", d�r f�rsta strofen lyder Edel sei der Mensch / Hilfreich und gut! / Denn das allein / Unterscheidet ihn / Von allen Wesen / Die wir kennen." varit "en av frimureriets och m�nsklighetens st�rsta gestalter" (Svensson, a.a.), hade kvinnans liv kunnat sparas. (Damm 81�95)

b. Hustrun Christianes sista dagar, hennes d�dskamp och begravningen. "Allein, unter den H�nden f�hlloser [�ok�nsliga�] Krankenw�rterinnen (�sjuksk�terskor�) ist sie, fast ohne Pflege [�n�stan utan v�rd�] gestorben. (...). Ihr eigener Sohn ist nicht zu bewegen gewesen [�kunde inte f�rm�s�], zu ihr zu gehen, und Goethe selbst wagte es nicht !. (Damm 503) Nobelpristagaren i litteratur Elias Canetti (1905�1994) konstaterar: "Goethe ist es gegl�ckt (�lyckades�), den Tod zu meiden (�att undvika d�den�). Mit K�lte erf�llt es einen (�Man ryser�), da� es ihm so gut gegl�ckt ist [�att han lyckats s� v�l�]." (Damm 500) Hustrun Christiane d�r den 6 juni 1816 (16 �r f�re maken). GOETHE DELTAR INTE I JORDF�STNINGEN ... (Damm 507). Han anser d�den vara en "medioker portr�ttm�lare", han undviker �synen av d�da m�nniskor. "Ich (Goethe) habe mich wohl in acht genommen (�Jag undvek�) weder (�varken�) Herder, Schiller noch die (...) Herzogin Amalia im Sarge (�i kistan�) zu sehen." (Damm 505). N�r sjukdom och d�d upptr�der i hans n�rhet, f�rdjupar han sig frenetiskt i sitt arbete, h�ller inte bara fast vid sin vanliga dagsrytm utan �kar den, han blir mer energisk �n vanligt. "Ich mu� mit Gewalt (�intensivt�]) arbeiten, um mich oben zu halten (�f�r att h�lla mig uppe�)." Han m�ter d�den genom att v�nda den ryggen, han flyr. (Damm 500).

�KTA H�NGIVEN FRIMURARE?

Goethe var allts� frimurare (liksom hans samtida, t.ex. komposit�rerna J. Haydn (1732�1809), W.A. Mozart (1756�1791), G. Meyerbeer (1791�1864), A. Lortzing (1801�1851), F. Liszt (1811�1886), filosoferna J.G. Herder (1744�1803), J.G. Fichte (1762�1814) och f�rfattarna G.E. Lessing (1729�1781), Chr.M. Wieland (1733�1813) � d�remot inte F. Schiller (1759�1805). Betr. Schiller se E. Mayer i Quatuor Coronati, Bayreuth, Jahrbuch Nr. 36/1999, sid. 119 f.) � men var han ocks� en "�kta", h�ngiven frimurare, som regelbundet deltog i logearbetet, som s�kte sina br�ders gemenskap? Med st�d av nyare litteratur (Kelsch, Wilson, Richert, Damm) vill jag starkt ifr�gas�tta detta. 
Lennhoff/Posner (1932:616 ff.) �gnar 4,25 spalter �t Goethe; i slutet av artikeln kommer f�rfattarna fram till detta omd�me (i �vers�ttning av F.F.): "F�rst p� senare tid har fr�gan st�llts, om Goethe var en �god frimurare�. N�rvarolistorna f�r Johanneslogen �Amalia� ger inget st�d f�r ett positivt svar. Goethe var f�rvisso ingen aktiv frimurare. Det hade han (som �mbetsman och f�rfattare; F.F.) ingen tid till. Men � anser Lennhoff/Posner � han var den st�rste tysk som n�gonsin burit ett frimurarf�rkl�de." 

Det senaste st�rre verket p� Goetheforskningens omr�de �r Goethe-Handbuch i fem omf�ngsrika delar (Metzler 1996�1998). Delarna 4/1 och 4/2 (tillsammans 1.270 sidor) behandlar Personen, Sachen, Begriffe. Artiklar om "Freimaurerei", "Illuminaten" (en orden) och "Ordenswesen" saknas. Redan h�r b�rjar l�saren ana, att den Konungsliga Konsten dvs i frimureriet nog inte spelat n�gon st�rre roll i Goethes liv och verk. Denna skepsis mots�gs dock av den �ldre litteraturen om Goethe som frimurare (Wernekke, Deile, Endres och Zirkelkorrespondenz 1999/8�10, d�r Storm�staren f�r Grosse Landesloge M. Obermann m�lar upp en euforisk bild av frimuraren Goethe: "Wenn er �ber 50 Jahre lang und bis zu seinem Tode der Loge angeh�rt (�tillh�rt�) und an allen (!?])Vorg�ngen (�h�ndelser�) in der Loge regen Anteil (�livlig del�) genommen hat, kann man mit Fug und Recht behaupten (�kan man med r�tta p�st� �), da� Goethe ein �berzeugter (��vertygad�) Freimaurer war." (ZK 1999/8:357) Mot bakgrund av tillg�ngliga fakta (logens n�rvarolistor, brev, utl�tanden) ska vi nu se, om han verkligen var det.

Redan under sin studietid i Frankfurt/Main f�rs�kte Goethe 1764 att bli medlem i ett hemligt s�llskap, "Arkadische (�idyllisk, lantlig�) Gesellschaft Philandria"; han var d� endast 15 �r. Ans�kan avslogs p� grund av Goethes d� n�got vidlyftiga leverne. (Deile 3 ff.) � Som ung jurist (1772) i staden Wetzlar (Hessen) l�t han sig upptas i en filosofisk/mystisk s�llskapsorden ("Rittergesellschaft"), som dock inte hade n�got med frimureri att skaffa. (Deile 14 f.)

     Anna Amalia

 GOETHE I WEIMAR

Den 7 november 2020 anl�nde den 26-�rige Goethe till den lilla staden Weimar (Th�ringen, i hj�rtat av Tyskland; den hade d� ca 6.000 inv�nare. Han kom p� inbjudan av hertigen Carl August. Uppgifterna f�r den unge juristen var inledningsvis obest�mda, liksom vistelsens l�ngd, men ganska snart betroddes Goethe med ansvarsfulla uppgifter inom hovf�rvaltningen (han blev geheimer�d) och stadens kulturliv (s�rskilt inom teaterverksamheten). Bortsett fr�n n�gra resor, bl.a. till Italien, kom han att stanna i Weimar fram till sin d�d den 22 mars 1832. �r 1780 ans�kte Goethe om medlemskap i Johanneslogen "Amalia zu den drei Rosen", en utpr�glad hovloge, som hade grundats 1764. Sitt namn hade den efter hertiginnan Anna Amalia, en av logens gynnare. Ordf�rande M�staren, tillika ministern och Goethes kollega, friherre Jakob Friedrich von Fritsch, var tydligen kritiskt inst�lld till den (d� �nnu inte nobiliserade) unge karri�risten f�r han l�t den s�kande v�nta i 4,5 m�nader p� sin reception. Den 23 juni 1780, dagen f�re Johannes D�parens dag (frimureriets f�delsedag) upptogs Goethe som l�rling i "Amalia". Ordf�rande M�stare von Fritsch var fr�nvarande ... Enligt n�rvarolistan f�r 1781 omfattade logen 57 br�der som kom fr�n Weimar och sm�st�derna i n�rheten; den bestod av �mbetsm�n, officerare, teologer, l�kare och professorer (Richert 46). Man hade ocks� Tj�nande br�der.

     Logehuset i Weimar

Goethes logesmycke i guld med bl�tt band

Ett �r efter sin reception anh�ller (!) Goethe om f�rtida befordran, han blir nu "ges�ll", d.v.s. medbroder. Den 2 mars 1782 blir han m�stare. Samma �r, p� Johannes D�parens dag, st�ngs templets portar p� grund av den ideologiska kris som den Strikta Observansen v�llat och det virrvarr som r�dde i det tyska frimureriet. Under n�gon tid (1783�1805) �r Goethe, liksom hertig Karl August, hans intime v�n � medlem av Illuminaterna, en Orden som bl.a. kr�vde radikala reformer mot furstligt -. (Kelsch 8 f.; Lennhoff/Posner 1932:729 ff.) Om sin tid hos Illuminaterna skriver Goethe till v�nnen Kayser: "... so habe ich auch gefunden, da� in der kleinen Welt der Br�der alles zugeht (�allt f�rsigg�r�) wie in der gro�en und in diesem Sinne (�s�lunda�) hat es mir viel genutzt (�gagnat mig mycket�) diese Region zu -." (Richert 54) Goethes litter�ra verksamhet under denna tid �terspeglar hans skepsis mot frimureriska former. Han skrev lustspelet "Der Gro�-Kophta" (�egyptisk magiker�, syftar p� bedragaren A. Cagliostro, 1743�1795; se Lennhoff/Posner 1932:246 ff.) �r 1791. Det tycks inte ha gjort n�gon st�rre succ�. Martens (1979) kommenterar stycket med f�ljande ord: "Allt det esoteriska, alla frimureriska arcana (�hemligheter�) och ritualer tycks hos Goethe endast anv�ndas som hokus-pokus och medel att dupera folk." (Richert 64) N�gra �r senare, 1807, ans�ker br�der fr�n den n�rbel�gna lilla universitetsstaden Jena hos hertig Karl August om att f� grunda en loge. Goethe, i sin egenskap av minister och frimurare, f�r i uppdrag att utarbeta ett utl�tande. (Hans negativa svar m� delvis ses mot bakgrund av oroligheter bland "jakobinska" studenter och r�dslan f�r revolution�r smitta fr�n Frankrike.) "Jag (Goethe) vill inte f�rneka, att frimureriet i stora st�der har haft och m� ha gynnnsamt inflytande p� de obildade massorna (original: "rohe (!) Massen"). �ven p� mindre orter, som t.ex. Rudolstadt, �r en s�dan verksamhet gagnelig f�r s�llskaplig samvaro. H�r i Weimar beh�ver vi det (frimureriet) egentligen inte, och f�r Jenas del anser jag detta ordensv�sende (...) vara farligt." (Deile 45; Kelsch 36)

Logen "Amalia" skulle f�rbli st�ngd fram till �r 1808, d.v.s. i 26 �r! N�r den �ter �ppnade sina portar den 24 oktober kom den att arbeta efter Friedrich Ludwig Schr�ders ritual, ett "bl�tt" frimureri som omfattade enbart Johannesgraderna, i stort sett det engelska systemet. Goethe var fr�nvarande sagda kv�ll, han befann sig d� i Jena, hade i och f�r sig f�r avsikt att delta i �terinvigningen, men �ndrade sig, n�r han erfor, att hertiginnan hade f�r avsikt att komma till Jena f�r att bese museerna d�rst�des. (Deile 53 f.) Goethe var alltid "ein treuer Diener seines Herrn" (en furstelakej) f�r att citera en pj�stitel av F. Grillparzer (1830).

Hertig Karl August 

av Sachsen-Weimar-Eisenach.
Ok�nd konstn�r 1780. Ett m�rkligt portr�tt, d�r konstn�ren framh�ver den unge furstens beslutsamhet. 

ALLT MERA PASSIV

Efter 1808 distanserade sig Goethe alltmer fr�n logearbetet. (Humanit�t 5/1999:9). "Von einer t�tigen Mitarbeit (�aktiv medverkan�) Goethes in den folgenden Jahren ist nichts bekannt." (Kelsch 10) Han bes�ker dock sin loge n�gra g�nger under �r 1809, bl.a. den 4 april, d� den 76-�rige Chr.M. Wieland recipierade. Fyra �r senare, den 18 februari 1813, h�ll Goethe det mycket l�nga �minnelsetalet �ver den allm�nt avh�llne f�rfattaren Wieland. (Deile 187 ff., Kelsch 37 ff.)

1812 anh�ller Goethe skriftligt att f� bli passiv broder, "da es mir unm�glich f�llt (�d� det �r om�jligt f�r mig�), den Logen regelm��ig beizuwohnen (�att regelbundet delta i logearbetet�)" (Deile 64). 1815 st�r Goethe som fadder f�r sin son August (1789�1830), som s� sm�ningom blev ceremonim�stare i "Amalia". Det var sista g�ngen som geheimer�det bes�kte sin loge. (Han hade d� 17 �r kvar att leva.)

DE SISTA �REN

Goethe firar 1830 50-�rsjubileum som frimurare. Han �r dock opasslig och kan inte ens ta emot en grupp br�der fr�n logen som ville �verl�mna ett diplom med hans utn�mning till hedersledamot av logen. Han revancherade sig dock med att �vers�nda dikten "Dem w�rdigen Bruderfeste", som l�stes upp vid Johannesfesten 1830. (Wernekke 162; Richert 84)

Goethe d�r den 22 mars 1832. Minneslogen f�r honom �ger rum den 9 november samma �r. Deputerade M�staren von M�ller sade d� bl.a. i sitt tal: "Goethe var innerst inne frimurare, ty oavl�tligt str�vade han efter det allsidiga ljuset, och han hade ocks� behov att dela med sig av detta ljus till andra, det ljus som i s� rikt m�tt f�rl�nats honom (...). �ver 50 �r tillh�rde han frimureriet, och var f�retr�desvis verksam, n�r logen "Amalia" ansl�t sig till det enkla, urgamla systemet. Oavbrutet deltog han alltsedan dess i varje betydelsefull h�ndelse, vid varje st�rre logeh�gtid, p� s� s�tt att han granskade och godk�nde de mera viktiga talen, s�ngerna och arrangemangen." (Richert 86; Wernekke 60 ff.)

EPILOG

Epilog av Th. Richert i Q.C. Nr. 36/1999, sid. 86 f. i fri �vers�ttning av F.F.

Den andra fasen varade fr�n 1788 till 1808. Den k�nnetecknas av en utpr�glad "polisi�r" attityd hos den alltmera konservativa ministern gentemot hemliga grupperingar, t.ex. orosh�rden i Jena, sedan f�ljderna av franska revolutionen. F�rbuden 1789, 1797, 1803 och 1807 drabbade s�v�l frimurare som studenter. Det viktigaste verket under denna period med relevans f�r v�rt �mne �r lustspelet "Der Gro�-Kophta" (1791), d�r han driver med hemliga s�llskap.

N�r Goethe under den tredje fasen fr�n och med 1808 �ter blev masoniskt aktiv, berodde det p� att hertigen Karl August l�t inr�tta en loge. Minister Goethe deltog i arbetet av lojalitet mot sin herre, d�remot inte av entusiasm f�r frimureriet. N�gon vidare aktivitet fr�n Goethes sida kan man inte l�gga m�rke till under hans sporadiska logebes�k, om man bortser fr�n �minnelsetalet f�r Wieland, f�rmodligen ett uppdrag av Karl August. Fr�n och med 1815 deltog Goethe inte mera i logearbetet, han bidrog dock med �tta dikter och litter�ra bidrag, inte s�rdeles mycket under hans 17 �terst�ende �r.

Om man tittar n�rmare p� talens och dikternas �mnen, m�rker man liksom i breven under den f�rsta fasen, att det endast var s�llskaplig samvaro och allm�n moralisk fostran som Goethe f�rknippade med frimureri. Logeverksamhetens inneh�ll och former intresserade honom f�ga, ej heller tog han del av diskussionen om masoniska reformer och den gryende frimureriska forskningen. J�mf�rt med Herders och Fichtes frimureriska bidrag �r Goethes marginella. Myten om den ivrige och �vertygade frimuraren Goethe �verensst�mmer inte med fakta.

Goethes v�sentligaste, bevarade bidrag till frimureriet torde vara hans dikter, s�nger och minnestal. Texterna finns �tergivna hos Wernekke 150 ff. Den f�rn�mligaste masoniska dikten av honom �r enligt min mening "Symbolum". Den f�rtj�nar att �terges in extenso och i original.

(Wernekke 154)

Des Maurers Wandeln
Es gleicht dem Leben,
Und sein Bestreben,
Es gleicht dem Handeln
Der Menschen auf Erden.

Die Zukunft decket
Schmerzen und Gl�cke
Schrittweis dem Blicke.
Doch ungeschrecket
Dringen wir vorw�rts.

Und schwer und ferne
H�ngt eine H�lle
Mit Ehrfurcht, stille
Ruhn oben dieSterne
Und unten die Gr�ber

Betracht� sie genauer
Und siehe, so melden
Im Busen die Helden
Sich wandelnde Schauer
Und ernste Gef�hle.

Doch rufen von dr�ben
Die Stimmen der Geister
Die Stimmen der Meister:
Vers�umt nicht, zu �ben
Die Kr�fte des Guten.

Hier winden sich Kronen
In ewiger Stille,
Die sollen mit F�lle
Den T�tigen lohnen!
Wir hei�en euch hoffen.

 
Det efter luftangrepp p� Weimar raserade logehuset

                                                                                                      Folke Freund

Litteraturf�rteckning

(I urval � ut�ver den litteratur som �r uppf�rd i b�rjan av denna uppsats)

Damm, S.: Christiane und Goethe. Eine Recherche. Frankfurt/M. etc. 14:e uppl. 1999

Goethe-Handbuch in vier B�nden. Stuttgart 1996�1998

Humanit�t. Das deutsche Freimaurer Magazin. 5/1999 (= Temah�fte om Goethe)

Kelsch, W.: Geheime Weisheit und Symbol in Goethes Alterswerken. I: Forschungsloge Quatuor Coronati, Bayreuth. Quellen-kundliche Arbeit Nr. 38. Bayreuth 1998

Lennhoff, E./Posner, O.: Internationales Freimaurer-Lexikon. M�nchen 1932 (Den nya upplagan av Lennhoff/Posner/Binder hade vid f�rdigst�llandet av denna uppsats �nnu inte utkommit.)

Martens, W.: Geheimnis und Logenwesen als Elemente des Betrugs in Goethes Lustspiel "Der Gro�-Kophta". I: P.C. Ludz: Geheime Gesellschaften. Heidelberg 1979

Richert, Th.: Der Geheime Rat Goethe als Freimaurer und Illuminat. (...). I: Quatuor Coronati, Bayreuth. Jahrbuch 1999, Nr. 36, sid. 45 ff.

Wilson, W.D.: Das Goethe-Tabu. Protest und Menschenrechte im klassischen Weimar. M�nchen 2:a uppl. 1999