mitt30_tal_karl.jpg (9151 byte)

MITT 30-TAL

Birger Wennberg, känd örebroprofil kåserar här om en svunnen tid...


Jag växte upp på Öster i Örebro på 30-talet. Vår familj hade flyttat från Falun till Örebro, där vi bodde på Norra Skyttegatan i ett hus med utsikt över Skytteparken.

Öster har också "i min hågkomst sina speciella företrädesrättigheter" för att citera Karl XIV Johan, en konung som kom att fånga mitt intresse i särskilt hög grad.

Vad karaktäriserade Sverige och Örebro på 30-talet? Jo, bla tog funkisen och folkhemmet form då. I dagstidningar och i radio talades det om dramatiska händelser som Ådalskravallerna, Kreugerkraschen och den stora arbetslösheten.

Men det var de vuxnas värld. Vår värld inramades av äventyrsböcker och ett ständigt pysslande med att pumpa upp fotbollar eller att skotta för bandy på Svartåns is - allt efter årstiderna - plus någon läxläsning. Någon tid gick väl också åt att få ihop till en biljett på skolbion, Fredsgatan 18, ett nöje som betingade 25 öre. Där såg jag för övrigt "Havets Hjältar" tre gånger. Jag var lika gripen alla gångerna! Inför mina kamrater skyllde jag på förkylning. Det märkliga var att även de var förkylda...

Mina hemkvarter låg alltså runt Skytteparken. Den var en del av det stora grönområde som mjukt bäddade in Örebro med anläggningar som Stads-parken med Stadsträdgården, Stora holmen, Norra och Södra kanalvägarna och Lars Bohms udde (nuvarande Wadköping).

 

IDYLL

På 30-talet var Örebro ännu något av en idyll; 36.000 personer hade stadens kyrkobokförare att hålla reda på - fler var det inte. Den siffran var f ö tämligen konstant under flera år.

Örebro var förr mest känd som sko- och kexstaden. Sin första skofabrik fick Örebro 1894 och Kexfabriken 1896. Båda verksamhetsgrenarna upphörde efter ca 70 år, en kort era således. Men ännu 1930 var det befogat att tala om Örebro som sko- och kexstad.

Öster var en spännande stadsdel att växa upp i. Här fanns smala prång som gjorda för rymmare och fasttagare och varma plåttak att forcera under sommarlovens mera djärva lekar. För att inte tala om de möjligheter som Svartån och Slussen erbjöd både vinter och sommar.

Många affärer fanns inom räckhåll, bl a en mjölkbutik eller mjölkmagasin som vi sa, där man kunde handla mjölk i medhavda mjölkflaskor av bleckplåt. Mjölkflaskornaspelade en viss roll i vår nöjesvärld. Så här var det. Riktiga nöjen som cirkus, bio etc kostade pengar och pengar var en bristvara hos 30-talets grabbar. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder. Sålunda kom vi på att flaskorna kunde användas i nöjessammanhang. När vi väl hade fått vår mjölk ihälld i flaskan och kommit ut på gatan kunde man ta av locket och svänga flaskan i en cirkel ā la pariserhjul. Enligt centrifugalkraften borde all mjölk bli kvar i flaskan. Om experimentet misslyckades, vilket någon gång inträffade, fick man betänka det ordspråk som säger att man inte skall gråta över spilld mjölk.

ENGELBERKTSSOLAN

Liksom många andra tillbringade jag mina första skolår i Engelbrekts- skolan som byggdes 1925. I dag har skolan byggts om till förstklassiga bostäder.

År 1930 när jag började min skolgång, var Engelbrektsskloan en fin instutition med slöjdsalar, badbassäng och klinik för tandvård och ett inte minst välsorterat och välskött skolbibliotek med häliga böcker som "Hjortdödaren", "Den siste mohikanen" och "En världsomsegling under havet".

Om bassängen måste jag säga några ord även om mina minnen av denna inte tillhör mina allra angenämaste. När vi hade tvagat oss och duschat återstod forcering av bassängen, något alternativ gavs inte. För mig var det ett problem. Saken var den att jag inte kunde dyka. Det var pinsamt då man kom från det tuffa Öster, där den konsten utövades av nära nog varenda grabb.

Jag tog mig försiktigt ned för den trappa som byggts för sådana fegisar som jag medan mina kamrater dök, eller på skoj hoppade som lövgrodor kring mitt huvud och tog mig över i ett sorts hundsim.

Nu återstod det värsta! Att ta på sig de långa yllestrumporna som kliade alldeles våldsamt efter badet och som hölls uppe med strumpeband som var fästade i ett sk livstycke.

Både pojkar och flickor bar livstycken. Egendomligt nog hade pojkarna - åtminstone i Örebro - livstycket bak medan flickorna hade knäppningen fram. Från jämställdhetssynpunkt var arrangemanget diskutabelt; flickorna kunde klara av knäppningen på egen hand medan vi pojkar måste förnedra oss med att be om hjälp av någon kamrat eller av baderskan. En bättre start i livet kunde ha förunnats oss! Nå, jag var en stolt liten dalkarl och en sådan ber inte om hjälp i första taget. "En bra karl" etc. Följden blev att jag gick oknäppt resten under skoldagen. Det i sin tur medförde att min gång blev en aning säregen. Närmast måste den ha fört tanken till någon som drog en skottkärra. Vad berodde denna könsdiskriminering på?

Torsten Ehrenmark råkade också ut för livstyckstvånget men för honom var det värre. Han var den ende av pojkarna som drabbades. Han undrade mer än en gång varför pojkar och flickor var olika knäppta men kunde inte hitta någon förklaring. Kanske var det så att man skulle se skillnad på pojkar och flickor!

VÅRA POJKAR

I Skytteparkens närhet låg Betlehemskyrkan som tillhörde Svenska Missionsförbundet. Kyrkan hade en scoutavdelning, "VP", våra pojkar. Jag var en av pojkarna och tillhörde patrull Ugglan. Här lärde vi oss att "göra knopar och gå i kortbyxor", som en kamrat uttryckte det plus mycket annat som vi kunde ha nytta av längre fram i livet, åtminstone sa man så.

Vår scoutuniform var på vänster arm försedd med ett emblem, ett kors. Det påminde starkt om det emblem som nazisterna bar vid den här tiden. Likheten var besvärande; det fanns många örebroare som trodde att vi var någon sorts Hitlerjugend.

Som liten hade jag svårt att ta motgångar även om det rörde sig om småsaker. Ett exempel: Vid ett tillfälle utlystes en tävling inom VP, där det gällde att göra den bästa teckningen av sitt patrulltecken, i mitt fall alltså en uggla. Jag lade ned stor möda på min uggla. Till yttermera visso försåg jag den med en rejäl skugga under ena ögat. Det skulle ge en konstnärlig touche åt bilden menade jag. Åt mig skulle den ge ett första pris.

En kväll visades våra tävlingsbidrag upp. Spänningen var olidlig. Vem skulle vinna? Jag förstås.

Bilderna visades upp i jätteformat på en duk. Bedömningen av min bild gick minst sagt fort. Tävlingsledaren sa bara "Och här har vi en uggla med blåtira". Allmänt skratt! Det var en sorgsen liten konstnär som den kvällen drog sig hemåt mot Skyttegatan och kvällsgröten.

EFTEROLYMPIAD

De olympiska spelen gick av stapeln 1935 i Berlin och hemma på Öster hade vi
"Efterolympiad", dock utan deltagande av några världsstjärnor. Det var bara det gamla vanliga gänger från Norensbergs- och Skyttegatorna som ställde upp för att löpa Skytteparken runt, en på den tiden klassisk sträcka, stöta kula, hoppa höjd och kasta spjut.

Våra redskap hade ett gemensamt - de var hemmagjorda. Kulan bestod av en rund sten, höjdhoppsställningen hade vi snickrat ihop av gammalt virke och spjutet utgjordes av ett metspö i bambu. Spjutkastningen är värd ett särskilt omnämnande. Den inrymde nämligen ett stycke svensk idrottshistoria. Vid ett tillfälle slog en mycket ung grabb från Öster, Per Arne Berglund, oss äldre överlägset. Med tiden skulle hans namn komma att nämnas med aktning i spjutkastarkretsar runt om i Europa. Han blev nämligen både svensk mästare, flerfaldig landslagsman och europatvåa i spjut. Men då hade han för länge sedan övergått från metspö till de yppersta av spjutredskap.

 

MED PORTÖR OCH SPADE

I 30-talets Karro var det obligatoriskt att eleverna skulle samla in ett visst antal växter under en treårsperiod. Av årsredogörelsen för 1935-36 framgår att det första året skulle 20 "väl pressade växter" uppvisas. Under den andra årskursen skulle herbariet utökas till 50 arter och i slutet av det tredje skulle det finna 90 stycken. Själv har jag räknat till 99 arter i min samling. Det var alltså några fler än vad som krävdes, men å andra sidan tillhörde de nog inte de allra vackraste exemplaren som Vår Herre skapat. Det jämnade alltså ut sig som man brukar säga.

När jag för en tid sedan kom att titta igenom mitt gamla herbarium upplevde jag skoltiden på nytt på ett mycket påtagligt sätt. I minnets doft och syn fick de urblekta blommorna och bladen liv igen och somrar, länge sedan förklingade, steg fram som de var då med solvärme och gökrop. Denna intensiva minnesbild får tillskrivas min ålder.

Att man som skolpojke skulle samla in och examinera ett antal växter grumlade givetvis glädjen över sommarlovet för den som till äventyrs inte var naturvetenskapligt lagd. Men det kunde bli värre. Det kunde inträffa om exempelvis om den aktuella sommaren hade bjudit på extra fint badväder och fotbollsplanerna varit särskilt torra och inbjudande, innan eftersommaren kom och respittiden började löpa ut. Och visst hände det att en och annan föll för frestelsen att dryga ut ett otillräckligt antal växter med någon eller några som han fått till skänks, bytt till sig eller rentav köpt för en billig penning.

Om en lärare anade oråd kunde det hända att han föreslog att eleven och han gemensamt skulle åka ut en viss dag till fyndplatsen, väl medveten om att det skulle bli mycket svårt för att inte säga omöjligt för eleven att peka ut den. Oftast lär eleven i ett sådant fall ha fallit till föga och erkänt sitt försök.

Av just fyndorterna i ett herbarium kan man utläsa åtskilligt t ex hur långt exkursionerna sträckt sig. För min egen del har de klart legat inom cykelavstånd från hemmet. En del växter har Svartåns mynning som fyndplats. Här växte t ex Calta palustris eller Kabbeleka som man säger till vardags. Man påminner sig Harry Martinssons "Då lyser bäcke av kabbelekor, pålitligt smetgula som barndomens bondsmör".
Ibland tycks jag ha hållit mig ordentligt hemmavid på ropavstånd från kök och måltid. Gården vid Ångbageriet står nämligen som fyndort för flera växter.
Om inte tvånget att samla växter hade funnits hade jag säkert framlevt mitt liv som adjunkten Örtstedt i Hjalmar Gullbergs
"Ensamstående bildad herre", om vilken det sades:

Allena ligger med smörgåspacke

adjunkten Örtstedt i en fjärran backe.

Där blommar marken som ett bibliskt Eden

Och högt i träden ser han fågelreden.

Han vet ej skillnaden på korn och vete.

Han vilar efter veckans skolarbete.

För min del fortsatte skolarbetet i normal takt hela 30-talet. Ute i världen började orosmolnen skocka sig. 1939 bröt andra världskriget ut. Sedan blev ingenting som förut.


Birger Wennberg Örebro
Författare och fd lagman
Innehavare av Konungens guldmedalj i 8:e storleken i högblått band
Hjalmar Bergmanpriset 1989
Jeremiaspriset 1996
Årets Kulturprofil i Örebro 1993.
10 böcker i juridik och samhällsvetenskap
10 böcker med anknytning till det gamla Örebro
Kulturhistoriska artiklar i fack- och dagspress
Skrivit manus till TV-film om skatteprocess
Medverkat i 60 radioprogram
Medverkat i 14 TV-program
Gjort TV-film om Hjalmar Bergman
Känd och uppskattad föredragshållare
Frimurare

Birger Wennberg