IDYLL
På 30-talet var Örebro ännu något av en idyll;
36.000 personer hade stadens kyrkobokförare att hålla reda på -
fler var det inte. Den siffran var f ö tämligen konstant under flera
år.
Örebro var förr mest känd som sko- och kexstaden.
Sin första skofabrik fick Örebro 1894 och Kexfabriken 1896. Båda
verksamhetsgrenarna upphörde efter ca 70 år, en kort era således.
Men ännu 1930 var det befogat att tala om Örebro som sko- och
kexstad.
Öster var en spännande stadsdel att växa upp i.
Här fanns smala prång som gjorda för rymmare och fasttagare och
varma plåttak att forcera under sommarlovens mera djärva lekar. För
att inte tala om de möjligheter som Svartån och Slussen erbjöd
både vinter och sommar.
Många affärer fanns inom räckhåll, bl a en
mjölkbutik eller mjölkmagasin som vi sa, där man kunde handla
mjölk i medhavda mjölkflaskor av bleckplåt. Mjölkflaskornaspelade
en viss roll i vår nöjesvärld. Så här var det. Riktiga nöjen som
cirkus, bio etc kostade pengar och pengar var en bristvara hos
30-talets grabbar. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder.
Sålunda kom vi på att flaskorna kunde användas i nöjessammanhang.
När vi väl hade fått vår mjölk ihälld i flaskan och kommit ut
på gatan kunde man ta av locket och svänga flaskan i en cirkel ā la
pariserhjul. Enligt centrifugalkraften borde all mjölk bli kvar i
flaskan. Om experimentet misslyckades, vilket någon gång
inträffade, fick man betänka det ordspråk som säger att man inte
skall gråta över spilld mjölk.
ENGELBERKTSSOLAN
Liksom många andra tillbringade jag mina första
skolår i Engelbrekts- skolan som byggdes 1925. I dag har skolan byggts om till förstklassiga
bostäder.
År 1930 när jag började min skolgång, var
Engelbrektsskloan en fin instutition med slöjdsalar, badbassäng och
klinik för tandvård och ett inte minst välsorterat och välskött
skolbibliotek med häliga böcker som "Hjortdödaren",
"Den siste mohikanen" och "En världsomsegling under
havet".
Om bassängen måste jag säga några ord även om
mina minnen av denna inte tillhör mina allra angenämaste. När vi
hade tvagat oss och duschat återstod forcering av bassängen, något
alternativ gavs inte. För mig var det ett problem. Saken var den att
jag inte kunde dyka. Det var pinsamt då man kom från det tuffa
Öster, där den konsten utövades av nära nog varenda grabb.
Jag tog mig försiktigt ned för den trappa som
byggts för sådana fegisar som jag medan mina kamrater dök, eller
på skoj hoppade som lövgrodor kring mitt huvud och tog mig över i
ett sorts hundsim.
Nu återstod det värsta! Att ta på sig de långa
yllestrumporna som kliade alldeles våldsamt efter badet och som
hölls uppe med strumpeband som var fästade i ett sk livstycke.
Både pojkar och flickor bar livstycken. Egendomligt nog hade
pojkarna - åtminstone i Örebro - livstycket bak medan flickorna hade
knäppningen fram. Från jämställdhetssynpunkt var arrangemanget
diskutabelt; flickorna kunde klara av knäppningen på egen hand medan
vi pojkar måste förnedra oss med att be om hjälp av någon kamrat
eller av baderskan. En bättre start i livet kunde ha förunnats oss!
Nå, jag var en stolt liten dalkarl och en sådan ber inte om hjälp i
första taget. "En bra karl" etc. Följden blev att jag
gick oknäppt resten under skoldagen. Det i sin tur medförde att min
gång blev en aning säregen. Närmast måste den ha fört tanken till
någon som drog en skottkärra. Vad berodde denna könsdiskriminering
på?
Torsten Ehrenmark råkade också ut för
livstyckstvånget men för honom var det värre. Han var den ende av
pojkarna som drabbades. Han undrade mer än en gång varför pojkar
och flickor var olika knäppta men kunde inte hitta någon förklaring.
Kanske var det så att man skulle se skillnad på pojkar och flickor!
VÅRA POJKAR
I Skytteparkens närhet låg Betlehemskyrkan som
tillhörde Svenska Missionsförbundet. Kyrkan hade en scoutavdelning,
"VP", våra pojkar. Jag var en av pojkarna och tillhörde
patrull Ugglan. Här lärde vi oss att "göra knopar och gå i
kortbyxor", som en kamrat uttryckte det plus mycket annat som vi
kunde ha nytta av längre fram i livet, åtminstone sa man så.
Vår scoutuniform var på vänster arm försedd med
ett emblem, ett kors. Det påminde starkt om det emblem som nazisterna
bar vid den här tiden. Likheten var besvärande; det fanns många
örebroare som trodde att vi var någon sorts Hitlerjugend.
Som liten hade jag svårt att ta motgångar även
om det rörde sig om småsaker. Ett exempel: Vid ett tillfälle
utlystes en tävling inom VP, där det gällde att göra den bästa
teckningen av sitt patrulltecken, i mitt fall alltså en uggla. Jag
lade ned stor möda på min uggla. Till yttermera visso försåg jag
den med en rejäl skugga under ena ögat. Det skulle ge en
konstnärlig touche åt bilden menade jag. Åt mig skulle den ge ett
första pris.
En kväll visades våra tävlingsbidrag upp.
Spänningen var olidlig. Vem skulle vinna? Jag förstås.
Bilderna visades upp i jätteformat på en duk.
Bedömningen av min bild gick minst sagt fort. Tävlingsledaren sa
bara "Och här har vi en uggla med blåtira". Allmänt
skratt! Det var en sorgsen liten konstnär som den kvällen drog sig
hemåt mot Skyttegatan och kvällsgröten.
EFTEROLYMPIAD
De olympiska spelen gick av stapeln 1935 i Berlin
och hemma på Öster hade vi
"Efterolympiad", dock utan deltagande av några
världsstjärnor. Det var bara det gamla vanliga gänger från
Norensbergs- och Skyttegatorna som ställde upp för att löpa
Skytteparken runt, en på den tiden klassisk sträcka, stöta kula,
hoppa höjd och kasta spjut.
Våra redskap hade ett gemensamt - de var hemmagjorda. Kulan bestod
av en rund sten, höjdhoppsställningen hade vi snickrat ihop av
gammalt virke och spjutet utgjordes av ett metspö i bambu.
Spjutkastningen är värd ett särskilt omnämnande. Den inrymde
nämligen ett stycke svensk idrottshistoria. Vid ett tillfälle slog
en mycket ung grabb från Öster, Per Arne Berglund, oss äldre
överlägset. Med tiden skulle hans namn komma att nämnas med aktning
i spjutkastarkretsar runt om i Europa. Han blev nämligen både svensk
mästare, flerfaldig landslagsman och europatvåa i spjut. Men då
hade han för länge sedan övergått från metspö till de yppersta
av spjutredskap.
|
