VEM ÄGER JERUSALEM?

"Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. Inte vid himlen ty den är Guds tron; inte vid jorden, ty den är pallen under hans fötter; inte vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad. Matt. 5,34 f.

Vy över Jerusalem med Olivberget i bakgrunden.Den stora kupolen i förgrunden är den Heligagravens kyrka.Till höger därom Erlöserkirche.Den friliggande kupol- byggnaden är Klippmoskén och till höger Al.aqsa. Framför denna skymtar den Västra muren, judarnas böneplats.

Frågan: "Vem äger egentligen Jerusalem?" har ställts till mig några gånger i samband med föreläsningar. Kanske en snabbskiss över Jerusalems plats, historia och ideologi kan ge vissa aspekter på den för dagen segslitna diskussionen mellan israeler och palestinier. Begreppet Jerusalem definieras här såsom staden innanför Suleimans stadsmur, färdigställd 1542. Trots att några "heliga platser" ligger utanför muren är det dock Tempelberget, den Västra muren och Golgota med den Heliga Gravens kyrka som är stadens centrala delar. Där har myterna om skapelse, paradis, syndafall, försoning och den yttersta domen formats. Jerusalem kan inte längre betraktas som endast ett politiskt eller nationalreligiöst objekt. Det är utövare av tre religioner som betraktar Jerusalem som sin andliga huvudstad och de utgör en stor del av mänskligheten. De kristna kan ställa sig utanför de nu pågående striderna. Jesus deklarerade, att hans rike inte var av denna världen. Ändock är det oerhört betydelsefullt för en kristen att på plats uppleva den laddade religiösa mystiken.

Som stad torde Jerusalem härröra från den tid då stadskulturen inträffade Palestina, dvs på 3000-talet f. Kr. Området blev ett transitoland mellan flodkulturerna i öst och väst. Ur palestinensisk synpunkt kom Jerusalem att ligga i centrum av den västsemitiska världen och jerusalemborna synes alltid ha varit medvetna därom. Genom Amarnabreven, 1300-talet f.Kr., känner vi namnet på någon enstaka kung men annars är det inte mycket vi direkt historiskt vet om om den äldsta staden. Det mesta materialet är knutet till Gamla och Nya testamentet samt rabbinska källor. Därigenom blir vi snart underkundiga om att Jerusalem är ingen ordinär stad, som man kan behandla hur som helst. Det är som om profan historieskrivning aldrig skulle kunna tillämpas på den. Hur man än bär sig åt får man snart klart för sig, att staden och dess kalkstensberg har en världsvid och tidlös gudomlig utstrålning genom historien.

Skapelse och utkorelse

När Salem nämnes för första gången i 1 Mos 14 är det dess prästkonung Melkisedek, som kommer fram ur ett slags urhistoriskt dunkel och välsignar Abraham å sin gud El Elyons vägnar, benämnd himmelens och jordens skapare. Genom att Abraham och Melkisedek äter bröd och vin tillsammans ingås ett fördrag mellan det som varit och det som komma skall. Här får Abraham, vars namn så småningom tolkas som "fader för många folk", löftet om avkomma, talrik som him-melens stjärnor och denna säd skall besitta landet mellan Eufrat och Medelhavet, 15, 18. För att få det verkliga perspektivet på detta löfte måste vi erinra oss skapelsen i 1 Mos 2. Jordbegreppet aeraes har där blivit landet mellan floderna Eufrat och Hiddaekael (Tigris) i öster och Nilen med den parallella W. el-Arish i väster, i GT under namn av Gichon och Pishon. Cf. Jer 2,18 LXX och Genesis Apocryphon.

I Abrahams möte med Melkisedek började den skapade världen ta form efter syndafloden. Naturligtvis skedde detta i Jerusalem. Det är som om Melkisedek kommit fram ur Skaparens verkstad.

Ännu en episod blir av enorm betydelse för stadens framtida ideologiska roll. Det är Guds befallning till Abraham att offra Isak, sin son, på Moria berg. Även denna episod är förlagd till Jerusalem och på den klippa, där brännofferaltaret eller det Allra Heligaste i templet senare tänktes ha legat. Det är enligt traditionen den klippa, som nu skyddas av Klippmoskén och går under benämningen

Den Genomborrade stenen, den Heliga klippan skyddad av Klippmoskén. Obs! det runda hålet till vänster.

"den genomborrade stenen". Under Förbundsarken utan att snudda vid klippan svävade ’aebaen shethiyyah, den sten som Gud skapade allra först. Den lokala motivanknytningen mellan skapelse, paradis, Isaks offer och templet är helt genomförd. De rabbinska utläggningama härom med skriftlig början på 200-talet f. Kr. är teologiskt systematiserade. "Bindandet av Isak", ’aqedat Jishaq, så kallas offret, blir prototyp en till den stora försoningen för såväl Israel som mänskligheten. Aven om Isak egentligen inte offrades enligt GT sväller i traditionen Abrahams handling ut i ett fullbordat offer och askan efter offerveden har en särskilt renande verkan. Isaks blod tänktes ha runnit genom hålet i den genomborrade stenen och träffat Adams skelett. Urmänniskan tänktes ha fått sin grav i klippans urholkning. Därmed gavs försoning åt Israel och mänskligheten. Även om de första kristna skapade ett nytt förbund och därvid inte hade så stort intresse för Tempelberget tog man med alla motiv härifrån och applicerade dem på Golgota. Isaks offer blev prototypen till Jesu försoningsdöd vilket särskilt underströks av Paulus. Liksom Isak bar offerveden, bär Jesus sitt kors enligt evangelisten Johannes. En medeltida kristen kabbalistisk tolkning söker bygga vidare på johanneisk teologi med anknytning till den första skapelsestenen. Sten heter på hebreiska aebaen med konsonanterna ’alaef, beit, nun. På så sätt fick man fram belägg för att Treenigheten deltagit i skapelsen: ’b betyder fader, bn betyder son och så förklarade man, att där Fadern och Sonen är, där finns också den Helige Ande.

Detta är en till ytterlighet komprimerad framställning av de ideologiska motiven knutna till Jerusalem. De är så sammanvävda, att det är omöjligt att skilja dem åt, även om de naturligtvis var för sig har en lång utvecklingshistoria. Skapelse, paradis, så småningom raserat, försoningsoffer för mänskligheten, templet, där Gud tog sin boning som Han tidigare gjort i lustgården. Allt finns på samma berg. Med fullfärdigandet av Salomos tempel återställdes de paradisiska förhålladena, Paradisi Recuperatio. Då inträffade enligt Gamla testamentet en guldålder av senare aldrig skådat slag. Med det första templets förstörelse genom Nebukadnessar år 586 f.Kr. lämnade Gud tillfälligt sin boning för att avvakta pånyttfödelsen och restaurationen av sin stad och sitt tempel. Enligt profeten Hesekiel slog sig Guds härlighet ned på den västra sluttningen av Olivberget, Hes. 11, 23. Det är där som Hilda Andersson, kinamissionär, bördig från Blekinge, lät bygga sitt Svenskbo, sedan några årtionden rivet och ersatt av Mormonernas kyrka.

Historia - israelitisk tid

Den första omvittnade erövringen av Jerusalem, dvs den sydöstra höjden, gjordes av konung David, ca. 1000 f. Kr. Berättelsen därom i 2 Sam 5 är mycket speciell och ideologiskt laddad. Jevuseerna, som bor i Jerusalem, hävdar, att blinda och halta skulle kunna driva bort David. Belägringen lyckades dock. De blinda och halta utgjorde inget hinder, och en kort förklaring i 2 Sam 5,8 kommer att bli av betydelse. Därför plägar man säga: Ingen blind och halt må komma in i huset. Det är förstås fråga om templet. Jesus associerar till denna vers i Lukas 14, 21, då han inbjuder blinda och halta till det stora gästabudet, dvs sådana som ursprungligen inte var tänkta som gäster.

Jesus var davidsättling och vill genom sin inbjudan understryka Jerusalems och dess tempels frälsningshistoriska roll. Jerusalem fick flera namn av ideologisk karaktär. Det kallas "Davids stad" eller Sion, så att redan i erövringsberättelsen anar man stadens stora kommande religiösa betydelse.

David skonade Jerusalems invånare. Liksom Abraham och Melkisedek sökte han en fredlig symbios. Han köpte tempelberget av jevuseerna under benämningen Araunas tröskplats, 2 Sam 24.

Med David bröt en ny tid in i Palestinas historia. Han sprängde områdets sedan bronsåldern nedärvda politiska gränser. Till det paradisiska landinnehavet nådde han inte. Till detta knyts hundraprocentig lagobservans, 5 Mos 11, 22-24. Davids rike började i öster vid Wadi Mujib (Arnon) och dess gräns fortsatte norrut över Gileads och Hermons berg och ut till Sarefat vid Medelhavet, 2 Sam 24. Men Salomos välde var identiskt med skapelsens paradisiska gränsdragning, 1 Kon, 4, 24.

Den gammaltestamentliga historieskrivningen måste betecknas som ytterligt effektfull. Den moderne israelen kan inte undgå att på plats leva sig in i historiens gång. Men det är fråga om en religiös historia. Allt knyts till observansen av Guds lag. Det är Israels nonchalerande av denna, som driver landet successivt till undergång. Efter Salomos död delades det i två hälfter, vilka snart erövrades av östliga grannar. Israels gud drog sig inte ens för att låta sin egen boplats profaneras. Profeten Jesaja, som levde på 700-talet f.Kr. var annars helt övertygad, att Jerusalem aldrig kunde förstöras. Historien gav honom inte rätt, men tanken på Jerusalems exklusiva ställning såsom helig stad fortsatte genom århundradena. Templet byggdes upp igen efter den Babyloniska fångenskapen. Restaurationen leddes bl.a. av profeterna Haggaj och Sakarja. Det var ett gudomligt krav, att templet skulle byggas upp och gudstjänst hållas efter hävdvunna principer. Nog fanns det nedgångsperioder, men det fanns också kraftsamlingar. Den seleucidiska "Förödelsens styggelse" kunde rensas ut år 168 f. Kr. Men den romerska stormakten blev för påträngande och överlägsen. Snart stod Herodes vackra tempel i lågor år 70.

Romersk - bysantinsk tid. Judar och kristna

Det är i samband med år 70, som vi hör talas om en grupp "hebraioi", hebréer, vilkaanslutit sig till en ny frälsningslära. De lämnade Jerusalem tillfälligt strax före den romerska belägringen och begav sig till Pella öster om floden Jordan. Det var de första efterföljarna till Jesus. När dessa kommit tillbaka var det inte det judiska templet och dess återuppbyggnad, som låg dem om hjärtat. De sökte sig i stället till ett stenbrott på den Nordvästra höjden, där Jesus hade blivit korsfäst och dött men också uppstått från de döda. Där har de kristna oavbrutit firat gudstjänst i mer än 1950 år. Judarna å sin sida förbjöds att närma sig Tempelplatsen. Den romerske kejsaren Hadrianus gjorde allt för att förhindra den nedärvda judiska religionsformen och i samma andetag också den begynnande kristna. Han omformade Jerusalem fullständigt och kallade staden Aelia Capitolina. Detta skedde år 132. Utefter ett storartat gatusystem anlade han torg med två tempel, Venustemplet på Golgota och Jupitertemplet på platsen för det judiska templet. Förmodligen ansåg han sig därmed ha förstört möjligheterna för fortsatt utövande av judisk och kristen religion. Judarna förbjöds då att närma sig Jerusalem. Men dessa religioner kom att visa sig starkare än den romerska kejsarkulten.

I början av 300-talet segrade kristendomen i det bysantinska imperiet. De första pilgrimerna började komma till Jerusalem och genom den Okände

Den Heliga gravens kyrka under bysantinsk tid. Den invigdes 335.

Jerusalem enligt Makabakartan sett från väster.
1. Romersk cardo med Damaskusporten, Bab al-mud.
2. Den heliga gravens kyrka. Mosaikkartan dateras till ca 550.

pilgrimen från Bordeaux, som var i Jerusalem år 333, vet vi, att judarna inte hade glömt sin tempelplats. Han såg dem komma till den "genomborrade stenen" för att utföra sorgeriter och klaga över sitt tempels öde. Kejsar Julianus anmodade dem att bygga upp templet ett trettiotal år senare. En kraftig jordbävning skakade då staden och uppfattades som ett järtecken, varefter företaget inställdes. Med största sannolikhet har judarna sedan dess haft Klagomuren eller den Västra muren som sin böneplats. Det är i så fall en imponerande tidsrymd, 1665 år. Därtill skall läggas tiden på Tempelberget som ingen kalender förmår registrera.

Det var nu en intressant situation i Jerusalem religiöst sett. De kristna invigde den Heliga gravens kyrka i september 335, sedan Venus-templet förstörts. På platsen för det judiska templet, denna enorma yta om ca. 12 hektar, fanns endast lämningarna efter Hadrianus ryttarstatyer. Ingen verkade vara intresserad av den.

Judarna kanske ej förmådde samla sig eller också hindrades de av rädsla att råka beträda det Allra Heligaste. De kristna betraktade Tempelplatsen som ointressant och tillhörig det Gamla förbundet. Men de överförde många religiösa motiv från Tempelplatsen till Golgota, och i den för religioner typiska tidlösheten knöts dessa till det Nya förbundets folk. Adams grav kom att ligga under Golgotaklippan men nu endast innehållande anfaderns kranium, Isaks offerdöd blev prototypen till Jesu död. Den genomborrade stenen eller klippan kan också beskådas på Golgota. I dess hål restes Jesu kors enligt den Heliga Birgittas vision i maj 1372. Smörjelsestenen i den Heliga gravens kyrka liksom påskaftonens heliga eld är säkerligen ett arv från de judiska ceremonierna.

Men ett märkligt faktum kvarstår. Den plats som konung David köpte, där Salomo och Herodes byggde sina tempel, låg i princip öde. Madabakartan från mitten av 500-talet visar upp ett Jerusalem innanför murarna med Hadrianus gatusystem, de väsentligaste kyrkobyggnaderna, t.ex. den Heliga gravens kyrka.

Arabisk erövring. Islam

Den bysantinska eran omfattade ca. 300 år.Den kan karaktäriseras som en kyrkobyggnadsexplosion över hela Främre Orienten men i synnerhet i Jerusalem. Ett otroligt kapital investerades. En svaghetsperiod inträffade på 600-talet. Under ett tiotal år lyckade det perserna att tillsammans med galileiska judar ställa till med ett fruktansvärt blodbad på de kristna samtidigt som de plundrade och förstörde praktiskt taget alla kyrkor. Endast Födelsekyrkan i Betlehem förblev intakt. I sin grymhet blev denna händelse en kortvarig episod fram till dess att den nya religionens (Islam) arméer enkelt besegrade bysantinare och perser - de förra vid floden Yarmouk år 636. På endast några år lyckades man inta varenda stad i Palestina och Syrien utan att ens behöva använda vapen.

Jerusalem öppnade sina portar för Omar och hans trupper år 638.I den arabiska historieskrivningen återges Jerusalems nye härskare som en sökare. Han ville knyta an till stadens religiösa traditioner och uppsökte först "Davids böneplats". Det råder en viss tveksamhet var den står att finna, men så småningom fastnar man för det område, där nu Al-Aqsa-moskén ligger. Hans till islam omvände judiske följeslagare föreslår dock klippan längre norrut, där templet hade legat. Detta avfärdar Omar, som ville ha fritt ideologiskt synfält mot Mecka. Erövringen av Jerusalem var helt oblodig.

Det verkar som om representanterna för kristendom och islam hade kunnat enas. Men de förra fick avlägsna korsen från kyrktaken. Ganska snart inordnade sig de muslimska härskarna i staden och den öde tempelplatsen blir deras ideologiska centrum. Klippmoskén byggdes som ett skyddande monument över den "genomborrade stenen", dit judarna förlade platsen för brännofferaltaret i Salomos tempel. De rabbinska föreställningarna om skapelse, paradis, Adams grav, Isaks offer tar man upp och omformar lätt. Isak blir naturligtvis Ismael. Sedan 690-talet har således Klippmoskén vittnat om muslimsk tro i Jerusalem. De muslimska traditionerna är helt baserade på judendomens föreställningar om Tempelberget. Om nu de judiska är mycket gamla så har i sin tur de muslimska ganska exakt 1300 år på nacken.

Vilken grad av frihet som de mosaiska trosbekännarna hade i Jerusalem under de första arabdominerade århundradena är svårt att göra sig en uppfattning om. Förmodligen hade de det mycket trångt. Aven om Tempelplatsens nya layout gjordes efter förhållandena i Mecka, är det dock ingen tvekan om att de nya makthavarna var medvetna om Jerusalems judiskt ideologiska bakgrund och helighet. De rabbinska texterna måste ha varit kända. Den svävande stenen, ’aebaen shethiyyah, blev i muslimsk tro den svävande klippan skyddad av Klippmoskén. Med åren blev det naturligtvis kollisioner mellan kristna och muslimer, t.ex. sultanen Al-Hakims blodbad med plundring bl.a. av Gravkyrkan 1009.

Korsfararna

Snart pålystes korstågen i Europa. År 1099 hade korsfararnas härskaror lägrat sig runt Jerusalem och efter sju varv runt staden på josuanskt jerikomanér tog man sig in den 15 juli och anställde ett fruktansvärt blodbad. Av alla invånarna i staden skonade man endast en judisk man och han var till yrket färgare. Kristna grupper som armenier och etiopier tilläts kvartersvis slå sig ner i staden. Exakt 50 år efter intagandet stod den nya femskeppiga Heliga gravens kyrka färdig. Förebilden var S:t Serin i Toulouse. Ehuru det måste betraktas såsom enastående att uppföra så många borgar och kyrkor på så kort tid blev det snart omöjligt för korsfararna att hålla sina positioner och efter en avgörande drabbning vid Hattins horn intogs Jerusalem av Saladin den 2 oktober 1187. Han anställde inget blodbad men tog avstånd från de kristna genom att riva ner kyrkorna i närheten av moskéområdet. De mosaiska bekännarnas frihet var säkerligen kringskuren redan under korsfararna. Klagomuren var deras centrala böneplats och synagogor torde ha funnits. Lämningar efter en synagoga belägen strax utanför tempelplatsens västra mur och i höjd med Klippmoskén ger en antydan om kärleken till Tempelberget. Nu var det absolut förbjudet för dem att beträda.

Judar, kristna, muslimer

Det blev inte möjligt för de kristna att härefter investera i kyrkobyggnader som under den bysantinska tiden. Den kristna avfolkningen blev i praktiken total. Saladin tvingade de kristna att antingen omvända sig till Islam eller acceptera slaveri. Franciskanerna lyckades dock få tillstånd att uppföra ett litet kloster på Olivberget 1333 och därifrån kunde de ta hand om pilgrimerna och lotsade dem i grupper till de heliga platserna. Det gav en inte föraktfull inkomst åt makthavarna. Man betalade inträde för att komma in i Jerusalem på den tiden, och det gjorde man i ytterligare 500 år. Såväl judendom som kristendom kämpade mot alla odds i fortsättningen. Konstantinopel föll för turkarna 1453, och ottomanerna tog makten 1516, Det blev mer och mer fråga om ekonomi och politik. De som levde i de gamla jerusalemidealen var säkerligen en decimerad skara utan någon som helst möjlighet att vidga den andliga vardagen. Det blev politiska avgöranden, som bestämde de kristnas och judarnas rörelsefrihet. Den minsta avvikelse från mönstret kunde leda till svåra förvecklingar, t.ex. när judarna självsvåldigt delade in Klagomuren i en manlig och en kvinnlig sektor.

Protestantiska intressen i den Heliga staden är en sen företeelse. Svenskar förbjöds på riksdagen i Västerås 1544 att överhuvudtaget besöka Palestina. Den förste svenske lutherske präst, som reste dit, var Eneman år 1712. På 1800-talet blev det vanligare att resa dit. Och efter kejsar Vilhelms besök 1898 kom starka tyska intressen att dominera det religiösa livet i staden. Då byggdes Erlöserkirche (Frälsarens kyrka) och Augusta Viktoriasjukhuset på Olivberget. Biskop von Schéele var där som Svenska kyrkans representant och vid hemkomsten tog han initiativet att med Oscar II:s välsignelse grunda den Svenska Jerusalemsföreningen. Turkarna behärskade Jerusalem till 1917, då general Allenby i spetsen för brittiska trupper tågade in i staden. I ödmjukhet steg han av hästen vid Jaffaporten för att som en pilgrim gå till fots.

Den judiska befolkningen i Jerusalem var säkerligen fåtalig på 1800-talet. Enligt samtida tidningsnotiser fanns det en oro för att den helt skulle dö ut. Många judar kom till Jerusalem närmast för att dö och begravas i helig jord. Det var en gammal sedvänja varom flera påträffade ossuarier vittnar. Men med Herzls propagerande för ett judiskt hemland i Palestina, år 1897, följde en ny stark och livskraftig ideologisk aspekt, nämligen drömmen om "landet". Den kom att höja temperaturen i området. Och efter det andra världskriget med fruktansvärd judeförföljelse och Holocaust stod inte den rörelsen att hejda. Nu stödde FN upprättandet av en judisk stat, Israel, år 1948, men det var ingen som frågade hundratusentals palestinier, som tvingades eller skrämdes att fly från sina hävdvunna byar och städer. Den andra eller tredje generationen bor kringspridda i Libanon, Synen och Jordanien med ögon flammande av hat för att just de offrades på historiens och ideologiens altare. På Västbanken och i östra Jerusalem har palestinierna dagligen blivit förödmjukade och det har lett till terror och mycket lidande. Nationalistisk ideologi skördar alltid sina offer.

Nutid

En kort resumé som denna har naturligtvis stora luckor i redovisningen av Jerusalems historia. Men den visar hur de olika makthavarna har agerat, när de väl installerat sig. Ehuru dessa kanske inte har varit och är de flitigaste bibel- och koranläsarna, så är Jerusalems status som helig stad väldigt påtaglig. Bortsett från seleucider, romare och perser har det varit religiösa motiv, som drivit erövrarna till staden. Från våra breddgrader ser vi naturligtvis händelseförloppet ur kristen synpunkt. Vi kan omedelbart konstatera, att vi kristna har varit stora busar på helig mark. Korsfararna tar första platsen bland heliga värstingar. Hur det var på den bysantinska tiden vågar jag in-te uttala mig om. Men det var knappast fråga om en blodig uppgörelse. Landet var då utmattat av tidigare krig. Heliga män och kvinnor strömmade till Främre Orienten för att meditera ute i öken och ödemark, knutna till ett moderkloster. Det var de heliga dårarna och gräsätarna, vilka knappast kom med svärdet i hand. Måhända de kristna idealen i Mästarens efterföljd då nådde sin höjdpunkt i det Heliga landet.

Vi beklagar oss nu över att de kristnas situation i Palestina och Israel är så ömkansvärd. Många flyttar därifrån. De gamla pilgrimsinstitutionerna jämte unga organisationer, oftast s.k. frikyrkliga, söker uppehålla sin status genom stöd från moderkyrkor i Europa och USA samt från skarorna av pilgrimer, som oförtröttat har Jerusalem som slutmål för sin resa. Detta har skett och sker oberoende av vem som behärskar Jerusalem. Men utan ett enormt stöd utifrån kommer inte de kristna att kunna bilda levande församlingar i fortsättningen.

Det är Islam och Judendom, som nu är de dominerande religionerna och också de som sinsemellan har svårast att komma överens, därför att de geografiskt är knutna till exakt samma platser och händelser på den frälsninghistoriska kartan. Här existerar inga förmildrande omständigheter trots att århundraden, ja, årtusenden har passerat. Salomos tempel låg egentligen en bra bit norr om Klippmoskén. Den senares renommé bygger på sena judiska källor. Muhammeds nattliga besök därstädes gör den till en av de heligaste platserna inom Islam.

De mosaiska bekännarna har lidit fruktansvärt under historien på grund av sin exklusivitet ifråga om språk, sedvänjor och ritual och flera anser sig ensamma ha hemortsrätt i Jerusalem. Det är en föreställning att ta hänsyn till i ljuset av Jerusalems tidigaste historia. Muslimerna har mer än 1300-årig obruten tradition på Jerusalems tempelplats. Endast i 88 år under korsfararna var de utdrivna därifrån.

Kristen gudstjänst har i Jerusalem snart hållits oavbrutet i 2000 år. När vi ibland beskärmat oss över israelernas oresonlighet mot palestinierna i jakten på land, skall vi ha i minne, att ingen makthavare i Jerusalem någonsin har levt upp till det fridens budskap, som där har uttalats av de gammaltestamentliga profeterna. Kanske man vågar säga, att dagens tillstånd i det Heliga landet sett ur ett historiskt perspektiv är helt normalt.

Den som behärskat Jerusalem, jude, kristen eller muslim, har under århundraden tillgripit bryska metoder för att hålla lugn i regionen. Fruktansvärda pogromer har förekommit i alla tre religionernas namn. Alla har haft sina maktperioder. De har alla betett sig på samma sätt. Det kan inte vara fråga om något ägande utan om ett mer eller mindre oetiskt. Det ger en känsla av tidlöshet. Nutiden identifierar sig med den gångna historien. Israel är en modern stat, som i namnformen kan referera till patriarktid, josuansk erövring med följande kungatid. Med kung David skapades ett stort rike där Jerusalem var huvudstad, med Salomo ett ännu större. Flera av nutidens israeler ser davidsriket som idealet. I kristendomen blev namnet Israel prototypen till det Nya förbundet. Gamla testamentet var de kristnas första bibel. Jesus upplevde inte romarnas erövring år 70. Men han aviserade en svår framtid för Jerusalem: "här skall inte lämnas sten på sten". Den salomoniska guldåldern blev i kristen eskatologi prototypen till det himmelska Jerusalem, som vi alla kan äga och få delaktighet i. Herodes enorma plattform byggd runt skapelsens, paradisets, försoningens och templets heliga område har hittills motstått de kraftigaste jordbävningar. Ingenting biter på den klippan. Byggnader må rasa och stadens innehavare växla. Jerusalem är oförgängligt.

Den som besöker Jerusalem och i synnerhet Kidrondalen och Olivberget finner oräkneliga gravar från alla tider. De är judiska, kristna och muslimska. Det betraktas som en stor förmån att bli begravd där, emedan den yttersta domen skall äga rum i Joshafats dal. Den idén har alla gemensamt och i döden kan man enas om gravplatserna. Omnia mors aequat, "döden utjämnar allt". Tänk om detsamma kunde sägas om livet.

För att ytterligare poängtera Jerusalems allt överskuggande roll i frälsningshistorien skall på den dagen enligt profetian "folken strömma dit" och Gud skall hålla det stora gästabudet på sitt heliga berg; ’Jes. 25,6. Cirkeln sluts. Abrahams alla ättlingar, judar, kristna och muslimer kommer till den plats där allting började.

Därmed understryks, vem som äger Jerusalem, nämligen "Värden" vid det kalaset.