VEM ÄGER JERUSALEM?
|
|
|
|
"Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls. Inte
vid himlen ty den är Guds tron; inte vid jorden, ty den är pallen
under hans fötter; inte vid Jerusalem, ty det är den store konungens
stad. Matt. 5,34 f.
|
|
Vy över Jerusalem med Olivberget i bakgrunden.Den
stora kupolen i förgrunden är den Heligagravens kyrka.Till höger
därom Erlöserkirche.Den friliggande kupol- byggnaden är
Klippmoskén och till höger Al.aqsa. Framför denna skymtar den
Västra muren, judarnas böneplats.
|
Frågan: "Vem äger egentligen Jerusalem?" har ställts till mig några gånger i samband med föreläsningar. Kanske en snabbskiss över Jerusalems plats, historia och ideologi kan ge vissa aspekter på den för dagen segslitna diskussionen mellan israeler och palestinier. Begreppet Jerusalem definieras här såsom staden innanför Suleimans stadsmur, färdigställd 1542. Trots att några "heliga platser" ligger utanför muren är det dock Tempelberget, den Västra muren och Golgota med den Heliga Gravens kyrka som är stadens centrala delar. Där har myterna om skapelse, paradis, syndafall, försoning och den yttersta domen formats. Jerusalem kan inte längre betraktas som endast ett politiskt eller nationalreligiöst objekt. Det är utövare av tre religioner som betraktar Jerusalem som sin andliga huvudstad och de utgör en stor del av mänskligheten. De kristna kan ställa sig utanför de nu pågående striderna. Jesus deklarerade, att hans rike inte var av denna världen. Ändock är det oerhört betydelsefullt för en kristen att på plats uppleva den laddade religiösa mystiken.
Som stad torde Jerusalem härröra från den tid då stadskulturen
inträffade Palestina, dvs på 3000-talet f. Kr. Området blev ett
transitoland mellan flodkulturerna i öst och väst. Ur palestinensisk
synpunkt kom Jerusalem att ligga i centrum av den västsemitiska
världen och jerusalemborna synes alltid ha varit medvetna därom.
Genom Amarnabreven, 1300-talet f.Kr., känner vi namnet på någon
enstaka kung men annars är det inte mycket vi direkt historiskt vet
om om den äldsta staden. Det mesta materialet är knutet till Gamla
och Nya testamentet samt rabbinska källor. Därigenom blir vi snart
underkundiga om att Jerusalem är ingen ordinär stad, som man kan
behandla hur som helst. Det är som om profan historieskrivning aldrig
skulle kunna tillämpas på den. Hur man än bär sig åt får man
snart klart för sig, att staden och dess kalkstensberg har en
världsvid och tidlös gudomlig utstrålning genom historien.
|
Skapelse och utkorelse
När Salem nämnes för första
gången i 1 Mos 14 är det dess prästkonung Melkisedek, som kommer
fram ur ett slags urhistoriskt dunkel och välsignar Abraham å sin
gud El Elyons vägnar, benämnd himmelens och jordens skapare. Genom
att Abraham och Melkisedek äter bröd och vin tillsammans ingås ett
fördrag mellan det som varit och det som komma skall. Här får
Abraham, vars namn så småningom tolkas som "fader för många
folk", löftet om avkomma, talrik som him-melens stjärnor och
denna säd skall besitta landet mellan Eufrat och Medelhavet, 15, 18.
För att få det verkliga perspektivet på detta löfte måste vi
erinra oss skapelsen i 1 Mos 2. Jordbegreppet aeraes har där blivit
landet mellan floderna Eufrat och Hiddaekael (Tigris) i öster och
Nilen med den parallella W. el-Arish i väster, i GT under namn av
Gichon och Pishon. Cf. Jer 2,18 LXX och Genesis Apocryphon.
I Abrahams möte med Melkisedek började den skapade världen ta
form efter syndafloden. Naturligtvis skedde detta i Jerusalem. Det är
som om Melkisedek kommit fram ur Skaparens verkstad.
Ännu en episod blir av enorm betydelse för stadens framtida
ideologiska roll. Det är Guds befallning till Abraham att offra Isak,
sin son, på Moria berg. Även denna episod är förlagd till
Jerusalem och på den klippa, där brännofferaltaret eller det Allra
Heligaste i templet senare tänktes ha legat. Det är enligt
traditionen den klippa, som nu skyddas av Klippmoskén och går under
benämningen
|
|
Den Genomborrade stenen, den Heliga klippan skyddad av
Klippmoskén. Obs! det runda hålet till vänster.
|
"den genomborrade stenen". Under
Förbundsarken utan att snudda vid klippan svävade ’aebaen
shethiyyah, den sten som Gud skapade allra först. Den lokala
motivanknytningen mellan skapelse, paradis, Isaks offer och templet
är helt genomförd. De rabbinska utläggningama härom med skriftlig
början på 200-talet f. Kr. är teologiskt systematiserade.
"Bindandet av Isak", ’aqedat Jishaq, så kallas offret,
blir prototyp en till den stora försoningen för såväl Israel som
mänskligheten. Aven om Isak egentligen inte offrades enligt GT
sväller i traditionen Abrahams handling ut i ett fullbordat offer och
askan efter offerveden har en särskilt renande verkan. Isaks blod
tänktes ha runnit genom hålet i den genomborrade stenen och träffat
Adams skelett. Urmänniskan tänktes ha fått sin grav i klippans
urholkning. Därmed gavs försoning åt Israel och mänskligheten.
Även om de första kristna skapade ett nytt förbund och därvid inte
hade så stort intresse för Tempelberget tog man med alla motiv
härifrån och applicerade dem på Golgota. Isaks offer blev
prototypen till Jesu försoningsdöd vilket särskilt underströks av
Paulus. Liksom Isak bar offerveden, bär Jesus sitt kors enligt
evangelisten Johannes. En medeltida kristen kabbalistisk tolkning
söker bygga vidare på johanneisk teologi med anknytning till den
första skapelsestenen. Sten heter på hebreiska aebaen med
konsonanterna ’alaef, beit, nun. På så sätt fick man fram belägg
för att Treenigheten deltagit i skapelsen: ’b betyder fader, bn
betyder son och så förklarade man, att där Fadern och Sonen är,
där finns också den Helige Ande.
Detta är en till ytterlighet
komprimerad framställning av de ideologiska motiven knutna till
Jerusalem. De är så sammanvävda, att det är omöjligt att skilja
dem åt, även om de naturligtvis var för sig har en lång
utvecklingshistoria. Skapelse, paradis, så småningom raserat,
försoningsoffer för mänskligheten, templet, där Gud tog sin boning
som Han tidigare gjort i lustgården. Allt finns på samma berg. Med
fullfärdigandet av Salomos tempel återställdes de paradisiska
förhålladena, Paradisi Recuperatio. Då inträffade enligt Gamla
testamentet en guldålder av senare aldrig skådat slag. Med det
första templets förstörelse genom Nebukadnessar år 586 f.Kr.
lämnade Gud tillfälligt sin boning för att avvakta pånyttfödelsen
och restaurationen av sin stad och sitt tempel. Enligt profeten
Hesekiel slog sig Guds härlighet ned på den västra sluttningen av
Olivberget, Hes. 11, 23. Det är där som Hilda Andersson,
kinamissionär, bördig från Blekinge, lät bygga sitt Svenskbo,
sedan några årtionden rivet och ersatt av Mormonernas kyrka.
|
Historia - israelitisk tid
Den första
omvittnade erövringen av Jerusalem, dvs den sydöstra höjden,
gjordes av konung David, ca. 1000 f. Kr. Berättelsen därom i 2 Sam 5
är mycket speciell och ideologiskt laddad. Jevuseerna, som bor i
Jerusalem, hävdar, att blinda och halta skulle kunna driva bort
David. Belägringen lyckades dock. De blinda och halta utgjorde inget
hinder, och en kort förklaring i 2 Sam 5,8 kommer att bli av
betydelse. Därför plägar man säga: Ingen blind och halt må komma
in i huset. Det är förstås fråga om templet. Jesus associerar till
denna vers i Lukas 14, 21, då han inbjuder blinda och halta till det
stora gästabudet, dvs sådana som ursprungligen inte var tänkta som
gäster.
Jesus var davidsättling och vill genom sin inbjudan understryka
Jerusalems och dess tempels frälsningshistoriska roll. Jerusalem fick
flera namn av ideologisk karaktär. Det kallas "Davids stad"
eller Sion, så att redan i erövringsberättelsen anar man stadens
stora kommande religiösa betydelse.
David skonade Jerusalems invånare. Liksom Abraham
och Melkisedek sökte han en fredlig symbios. Han köpte tempelberget
av jevuseerna under benämningen Araunas tröskplats, 2 Sam 24.
Med David bröt en ny tid in i Palestinas historia.
Han sprängde områdets sedan bronsåldern nedärvda politiska
gränser. Till det paradisiska landinnehavet nådde han inte. Till
detta knyts hundraprocentig lagobservans, 5 Mos 11, 22-24. Davids rike
började i öster vid Wadi Mujib (Arnon) och dess gräns fortsatte
norrut över Gileads och Hermons berg och ut till Sarefat vid
Medelhavet, 2 Sam 24. Men Salomos välde var identiskt med skapelsens
paradisiska gränsdragning, 1 Kon, 4, 24.
Den gammaltestamentliga historieskrivningen måste
betecknas som ytterligt effektfull. Den moderne israelen kan inte
undgå att på plats leva sig in i historiens gång. Men det är
fråga om en religiös historia. Allt knyts till observansen av Guds
lag. Det är Israels nonchalerande av denna, som driver landet
successivt till undergång. Efter Salomos död delades det i två
hälfter, vilka snart erövrades av östliga grannar. Israels gud drog
sig inte ens för att låta sin egen boplats profaneras. Profeten
Jesaja, som levde på 700-talet f.Kr. var annars helt övertygad, att
Jerusalem aldrig kunde förstöras. Historien gav honom inte rätt,
men tanken på Jerusalems exklusiva ställning såsom helig stad
fortsatte genom århundradena. Templet byggdes upp igen efter den
Babyloniska fångenskapen. Restaurationen leddes bl.a. av profeterna
Haggaj och Sakarja. Det var ett gudomligt krav, att templet skulle
byggas upp och gudstjänst hållas efter hävdvunna principer. Nog
fanns det nedgångsperioder, men det fanns också kraftsamlingar. Den
seleucidiska "Förödelsens styggelse" kunde rensas ut år
168 f. Kr. Men den romerska stormakten blev för påträngande och
överlägsen. Snart stod Herodes vackra tempel i lågor år 70.
Romersk - bysantinsk tid. Judar och kristna
Det är i
samband med år 70, som vi hör talas om en grupp "hebraioi",
hebréer, vilkaanslutit sig till en ny frälsningslära. De lämnade
Jerusalem tillfälligt strax före den romerska belägringen och begav
sig till Pella öster om floden Jordan. Det var de första
efterföljarna till Jesus. När dessa kommit tillbaka var det inte det
judiska templet och dess återuppbyggnad, som låg dem om hjärtat. De
sökte sig i stället till ett stenbrott på den Nordvästra höjden,
där Jesus hade blivit korsfäst och dött men också uppstått från
de döda. Där har de kristna oavbrutit firat gudstjänst i mer än
1950 år. Judarna å sin sida förbjöds att närma sig Tempelplatsen.
Den romerske kejsaren Hadrianus gjorde allt för att förhindra den
nedärvda judiska religionsformen och i samma andetag också den
begynnande kristna. Han omformade Jerusalem fullständigt och kallade
staden Aelia Capitolina. Detta skedde år 132. Utefter ett storartat
gatusystem anlade han torg med två tempel, Venustemplet på Golgota
och Jupitertemplet på platsen för det judiska templet. Förmodligen
ansåg han sig därmed ha förstört möjligheterna för fortsatt
utövande av judisk och kristen religion. Judarna förbjöds då att
närma sig Jerusalem. Men dessa religioner kom att visa sig starkare
än den romerska kejsarkulten.
I början av 300-talet segrade kristendomen i det bysantinska
imperiet. De första pilgrimerna började komma till Jerusalem och
genom den Okände
|
|
|
Den Heliga gravens kyrka under bysantinsk tid. Den
invigdes 335.
|
Jerusalem enligt Makabakartan sett från väster.
1. Romersk cardo med Damaskusporten, Bab al-mud.
2. Den heliga gravens kyrka. Mosaikkartan dateras till ca 550.
|
pilgrimen från Bordeaux, som var i Jerusalem år
333, vet vi, att judarna inte hade glömt sin tempelplats. Han såg
dem komma till den "genomborrade stenen" för att utföra
sorgeriter och klaga över sitt tempels öde. Kejsar Julianus anmodade
dem att bygga upp templet ett trettiotal år senare. En kraftig
jordbävning skakade då staden och uppfattades som ett järtecken,
varefter företaget inställdes. Med största sannolikhet har judarna
sedan dess haft Klagomuren eller den Västra muren som sin böneplats.
Det är i så fall en imponerande tidsrymd, 1665 år. Därtill skall
läggas tiden på Tempelberget som ingen kalender förmår registrera.
Det var nu en intressant situation i Jerusalem
religiöst sett. De kristna invigde den Heliga gravens kyrka i
september 335, sedan Venus-templet förstörts. På platsen för det
judiska templet, denna enorma yta om ca. 12 hektar, fanns endast lämningarna
efter Hadrianus ryttarstatyer. Ingen verkade vara intresserad av den.
Judarna kanske ej förmådde samla sig eller också
hindrades de av rädsla att råka beträda det Allra Heligaste. De
kristna betraktade Tempelplatsen som ointressant och tillhörig det
Gamla förbundet. Men de överförde många religiösa motiv från
Tempelplatsen till Golgota, och i den för religioner typiska
tidlösheten knöts dessa till det Nya förbundets folk. Adams grav
kom att ligga under Golgotaklippan men nu endast innehållande
anfaderns kranium, Isaks offerdöd blev prototypen till Jesu död. Den
genomborrade stenen eller klippan kan också beskådas på Golgota. I
dess hål restes Jesu kors enligt den Heliga Birgittas vision i maj
1372. Smörjelsestenen i den Heliga gravens kyrka liksom påskaftonens
heliga eld är säkerligen ett arv från de judiska ceremonierna.
Men ett märkligt faktum kvarstår. Den plats som
konung David köpte, där Salomo och Herodes byggde sina tempel, låg
i princip öde. Madabakartan från mitten av 500-talet visar upp ett
Jerusalem innanför murarna med Hadrianus gatusystem, de
väsentligaste kyrkobyggnaderna, t.ex. den Heliga gravens kyrka.
Arabisk erövring. Islam
Den bysantinska
eran omfattade ca. 300 år.Den kan karaktäriseras som en
kyrkobyggnadsexplosion över hela Främre Orienten men i synnerhet i
Jerusalem. Ett otroligt kapital investerades. En svaghetsperiod
inträffade på 600-talet. Under ett tiotal år lyckade det perserna
att tillsammans med galileiska judar ställa till med ett
fruktansvärt blodbad på de kristna samtidigt som de plundrade och
förstörde praktiskt taget alla kyrkor. Endast Födelsekyrkan i
Betlehem förblev intakt. I sin grymhet blev denna händelse en
kortvarig episod fram till dess att den nya religionens (Islam)
arméer enkelt besegrade bysantinare och perser - de förra vid floden
Yarmouk år 636. På endast några år lyckades man inta varenda stad
i Palestina och Syrien utan att ens behöva använda vapen.
Jerusalem öppnade sina portar för Omar och hans trupper år 638.I
den arabiska historieskrivningen återges Jerusalems nye härskare som
en sökare. Han ville knyta an till stadens religiösa traditioner och
uppsökte först "Davids böneplats". Det råder en viss
tveksamhet var den står att finna, men så småningom fastnar man
för det område, där nu Al-Aqsa-moskén ligger. Hans till islam
omvände judiske följeslagare föreslår dock klippan längre norrut,
där templet hade legat. Detta avfärdar Omar, som ville ha fritt
ideologiskt synfält mot Mecka. Erövringen av Jerusalem var helt
oblodig.
|
Det verkar som om representanterna för kristendom
och islam hade kunnat enas. Men de förra fick avlägsna korsen från
kyrktaken. Ganska snart inordnade sig de muslimska härskarna i staden
och den öde tempelplatsen blir deras ideologiska centrum.
Klippmoskén byggdes som ett skyddande monument över den
"genomborrade stenen", dit judarna förlade platsen för
brännofferaltaret i Salomos tempel. De rabbinska föreställningarna
om skapelse, paradis, Adams grav, Isaks offer tar man upp och omformar
lätt. Isak blir naturligtvis Ismael. Sedan 690-talet har således
Klippmoskén vittnat om muslimsk tro i Jerusalem. De muslimska
traditionerna är helt baserade på judendomens föreställningar om
Tempelberget. Om nu de judiska är mycket gamla så har i sin tur de
muslimska ganska exakt 1300 år på nacken.
Vilken grad av frihet som de mosaiska
trosbekännarna hade i Jerusalem under de första arabdominerade
århundradena är svårt att göra sig en uppfattning om. Förmodligen
hade de det mycket trångt. Aven om Tempelplatsens nya layout gjordes
efter förhållandena i Mecka, är det dock ingen tvekan om att de nya
makthavarna var medvetna om Jerusalems judiskt ideologiska bakgrund
och helighet. De rabbinska texterna måste ha varit kända. Den
svävande stenen, ’aebaen shethiyyah, blev i muslimsk tro den
svävande klippan skyddad av Klippmoskén. Med åren blev det
naturligtvis kollisioner mellan kristna och muslimer, t.ex. sultanen
Al-Hakims blodbad med plundring bl.a. av Gravkyrkan 1009.
Korsfararna
Snart pålystes korstågen i
Europa. År 1099 hade korsfararnas härskaror lägrat sig runt
Jerusalem och efter sju varv runt staden på josuanskt jerikomanér
tog man sig in den 15 juli och anställde ett fruktansvärt blodbad.
Av alla invånarna i staden skonade man endast en judisk man och han
var till yrket färgare. Kristna grupper som armenier och etiopier
tilläts kvartersvis slå sig ner i staden. Exakt 50 år efter
intagandet stod den nya femskeppiga Heliga gravens kyrka färdig.
Förebilden var S:t Serin i Toulouse. Ehuru det måste betraktas
såsom enastående att uppföra så många borgar och kyrkor på så
kort tid blev det snart omöjligt för korsfararna att hålla sina
positioner och efter en avgörande drabbning vid Hattins horn intogs
Jerusalem av Saladin den 2 oktober 1187. Han anställde inget blodbad
men tog avstånd från de kristna genom att riva ner kyrkorna i
närheten av moskéområdet. De mosaiska bekännarnas frihet var
säkerligen kringskuren redan under korsfararna. Klagomuren var deras
centrala böneplats och synagogor torde ha funnits. Lämningar efter
en synagoga belägen strax utanför tempelplatsens västra mur och i
höjd med Klippmoskén ger en antydan om kärleken till Tempelberget.
Nu var det absolut förbjudet för dem att beträda.
|
Judar, kristna, muslimer
Det blev inte
möjligt för de kristna att härefter investera i kyrkobyggnader som
under den bysantinska tiden. Den kristna avfolkningen blev i praktiken
total. Saladin tvingade de kristna att antingen omvända sig till
Islam eller acceptera slaveri. Franciskanerna lyckades dock få
tillstånd att uppföra ett litet kloster på Olivberget 1333 och
därifrån kunde de ta hand om pilgrimerna och lotsade dem i grupper
till de heliga platserna. Det gav en inte föraktfull inkomst åt
makthavarna. Man betalade inträde för att komma in i Jerusalem på
den tiden, och det gjorde man i ytterligare 500 år. Såväl judendom
som kristendom kämpade mot alla odds i fortsättningen. Konstantinopel
föll för turkarna 1453, och ottomanerna tog makten 1516, Det blev
mer och mer fråga om ekonomi och politik. De som levde i de gamla
jerusalemidealen var säkerligen en decimerad skara utan någon som
helst möjlighet att vidga den andliga vardagen. Det blev politiska
avgöranden, som bestämde de kristnas och judarnas rörelsefrihet.
Den minsta avvikelse från mönstret kunde leda till svåra
förvecklingar, t.ex. när judarna självsvåldigt delade in
Klagomuren i en manlig och en kvinnlig sektor.
Protestantiska intressen i den Heliga staden är en
sen företeelse. Svenskar förbjöds på riksdagen i Västerås 1544
att överhuvudtaget besöka Palestina. Den förste svenske lutherske
präst, som reste dit, var Eneman år 1712. På 1800-talet blev det
vanligare att resa dit. Och efter kejsar Vilhelms besök 1898 kom
starka tyska intressen att dominera det religiösa livet i staden. Då
byggdes Erlöserkirche (Frälsarens kyrka) och Augusta
Viktoriasjukhuset på Olivberget. Biskop von Schéele var där som
Svenska kyrkans representant och vid hemkomsten tog han initiativet
att med Oscar II:s välsignelse grunda den Svenska
Jerusalemsföreningen. Turkarna behärskade Jerusalem till 1917, då
general Allenby i spetsen för brittiska trupper tågade in i staden.
I ödmjukhet steg han av hästen vid Jaffaporten för att som en
pilgrim gå till fots.
Den judiska befolkningen i Jerusalem var säkerligen fåtalig på
1800-talet. Enligt samtida tidningsnotiser fanns det en oro för att
den helt skulle dö ut. Många judar kom till Jerusalem närmast för
att dö och begravas i helig jord. Det var en gammal sedvänja varom
flera påträffade ossuarier vittnar. Men med Herzls propagerande för
ett judiskt hemland i Palestina, år 1897, följde en ny stark och
livskraftig ideologisk aspekt, nämligen drömmen om
"landet". Den kom att höja temperaturen i området. Och
efter det andra världskriget med fruktansvärd judeförföljelse och
Holocaust stod inte den rörelsen att hejda. Nu stödde FN
upprättandet av en judisk stat, Israel, år 1948, men det var ingen
som frågade hundratusentals palestinier, som tvingades eller
skrämdes att fly från sina hävdvunna byar och städer. Den andra
eller tredje generationen bor kringspridda i Libanon, Synen och
Jordanien med ögon flammande av hat för att just de offrades på
historiens och ideologiens altare. På Västbanken och i östra
Jerusalem har palestinierna dagligen blivit förödmjukade och det har
lett till terror och mycket lidande. Nationalistisk ideologi skördar
alltid sina offer.
|
Nutid
En kort resumé
som denna har naturligtvis stora luckor i redovisningen av Jerusalems
historia. Men den visar hur de olika makthavarna har agerat, när de
väl installerat sig. Ehuru dessa kanske inte har varit och är de
flitigaste bibel- och koranläsarna, så är Jerusalems status som
helig stad väldigt påtaglig. Bortsett från seleucider, romare och
perser har det varit religiösa motiv, som drivit erövrarna till
staden. Från våra breddgrader ser vi naturligtvis
händelseförloppet ur kristen synpunkt. Vi kan omedelbart konstatera,
att vi kristna har varit stora busar på helig mark. Korsfararna tar
första platsen bland heliga värstingar. Hur det var på den
bysantinska tiden vågar jag in-te uttala mig om. Men det var knappast
fråga om en blodig uppgörelse. Landet var då utmattat av tidigare
krig. Heliga män och kvinnor strömmade till Främre Orienten för
att meditera ute i öken och ödemark, knutna till ett moderkloster.
Det var de heliga dårarna och gräsätarna, vilka knappast kom med
svärdet i hand. Måhända de kristna idealen i Mästarens efterföljd
då nådde sin höjdpunkt i det Heliga landet.
Vi beklagar oss nu över att de kristnas situation
i Palestina och Israel är så ömkansvärd. Många flyttar
därifrån. De gamla pilgrimsinstitutionerna jämte unga
organisationer, oftast s.k. frikyrkliga, söker uppehålla sin status
genom stöd från moderkyrkor i Europa och USA samt från skarorna av
pilgrimer, som oförtröttat har Jerusalem som slutmål för sin resa.
Detta har skett och sker oberoende av vem som behärskar Jerusalem.
Men utan ett enormt stöd utifrån kommer inte de kristna att kunna
bilda levande församlingar i fortsättningen.
Det är Islam och Judendom, som nu är de
dominerande religionerna och också de som sinsemellan har svårast
att komma överens, därför att de geografiskt är knutna till exakt
samma platser och händelser på den frälsninghistoriska kartan. Här
existerar inga förmildrande omständigheter trots att århundraden,
ja, årtusenden har passerat. Salomos tempel låg egentligen en bra
bit norr om Klippmoskén. Den senares renommé bygger på sena judiska
källor. Muhammeds nattliga besök därstädes gör den till en av de
heligaste platserna inom Islam.
De mosaiska bekännarna har lidit fruktansvärt
under historien på grund av sin exklusivitet ifråga om språk,
sedvänjor och ritual och flera anser sig ensamma ha hemortsrätt i
Jerusalem. Det är en föreställning att ta hänsyn till i ljuset av
Jerusalems tidigaste historia. Muslimerna har mer än 1300-årig
obruten tradition på Jerusalems tempelplats. Endast i 88 år under
korsfararna var de utdrivna därifrån.
Kristen gudstjänst har i Jerusalem snart hållits
oavbrutet i 2000 år. När vi ibland beskärmat oss över israelernas
oresonlighet mot palestinierna i jakten på land, skall vi ha i minne,
att ingen makthavare i Jerusalem någonsin har levt upp till det
fridens budskap, som där har uttalats av de gammaltestamentliga
profeterna. Kanske man vågar säga, att dagens tillstånd i det
Heliga landet sett ur ett historiskt perspektiv är helt normalt.
Den som behärskat Jerusalem, jude, kristen eller muslim, har under
århundraden tillgripit bryska metoder för att hålla lugn i
regionen. Fruktansvärda pogromer har förekommit i alla tre
religionernas namn. Alla har haft sina maktperioder. De har alla
betett sig på samma sätt. Det kan inte vara fråga om något ägande
utan om ett mer eller mindre oetiskt. Det ger en känsla av
tidlöshet. Nutiden identifierar sig med den gångna historien. Israel
är en modern stat, som i namnformen kan referera till patriarktid,
josuansk erövring med följande kungatid. Med kung David skapades ett
stort rike där Jerusalem var huvudstad, med Salomo ett ännu större.
Flera av nutidens israeler ser davidsriket som idealet. I kristendomen
blev namnet Israel prototypen till det Nya förbundet. Gamla
testamentet var de kristnas första bibel. Jesus upplevde inte
romarnas erövring år 70. Men han aviserade en svår framtid för
Jerusalem: "här skall inte lämnas sten på sten". Den
salomoniska guldåldern blev i kristen eskatologi prototypen till det
himmelska Jerusalem, som vi alla kan äga och få delaktighet i.
Herodes enorma plattform byggd runt skapelsens, paradisets,
försoningens och templets heliga område har hittills motstått de
kraftigaste jordbävningar. Ingenting biter på den klippan. Byggnader
må rasa och stadens innehavare växla. Jerusalem är oförgängligt.
Den som besöker Jerusalem och i synnerhet
Kidrondalen och Olivberget finner oräkneliga gravar från alla tider.
De är judiska, kristna och muslimska. Det betraktas som en stor
förmån att bli begravd där, emedan den yttersta domen skall äga
rum i Joshafats dal. Den idén har alla gemensamt och i döden kan man
enas om gravplatserna. Omnia mors aequat, "döden utjämnar
allt". Tänk om detsamma kunde sägas om livet.
För att ytterligare poängtera Jerusalems allt överskuggande roll
i frälsningshistorien skall på den dagen enligt profetian
"folken strömma dit" och Gud skall hålla det stora
gästabudet på sitt heliga berg; ’Jes. 25,6. Cirkeln sluts.
Abrahams alla ättlingar, judar, kristna och muslimer kommer till den
plats där allting började.
Därmed understryks, vem som äger Jerusalem, nämligen
"Värden" vid det kalaset.
|
|
Magnus Ottosson
|
|
|
|