MOZART: GENI, PAJAS OCH FRIMURARE


En Mozartkännare - dock ej frimurare - förmedlar här sina tankar om Mozart som tonsättare och frimurare.
Möt ingenjören och musikern Ulf Robert Larsson.

 

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 - 1791), eller Amadé, som han själv ofta föredrog att kalla sig, är av många betraktad som västvärldens främste kompositör. Han var också trogen katolik och frimurare i den senare delen av sitt liv. Vissa av hans verk, främst operorna, hade stor framgång redan strax efter sina premiärer. Trots detta hade han uppenbara problem att försörja sig och sin familj på en för honom acceptabel nivå. Här ges några aspekter på hans liv och verksamhet som frimurare.

W A Mozarts dåliga ekonomi har till en del att göra med dåtidens sätt att avlöna kompositörer. Royalties eller en viss procent på biljettintäkterna hörde inte till villkoren. Det var heller inte nödvändigt, då alla andra i Mozarts samtid var fast anställda vid hovet av någon furste eller, som i Nordtyskland, direkt av någon fristående stad. I stället utgick vanligen ett fast honorar, som kan uppskattas till c:a 10 % av en hygglig årsinkomst, för en opera som i vanliga fall tog åtminstone tre månader att komponera och sätta upp.

 

W.A. Mozart

 

En kort beskrivning av de tre faserna i Mozarts liv är här på sin plats: Fram till tonåren var han ett småningom välkänt musikaliskt underbarn, som tillsammans med sin äldre syster Nannerl turnerade Europa runt med föräldrahemmet i Salzburg som bas under faderns, Leopold Mozarts, ledning. De togs väl emot och gav föreställningar hos hoven i bl a Wien, München, Paris och London och av många mindre furstehus. Hoven slösade både belöningar och favörer på barnen Mozart, speciellt på den charmige lille Wolfgang. Barnen undervisades hela tiden i musik och vanliga skolämnen av fadern.

Från sitt trettonde år räknas Wolfgang som begåvad ung kompositör, som gradvis strävar efter och finner sin egen musikstil. Han är vid två olika tillfällen anställd som hovmusiker i Salzburg, men lämnar dessa tjänster. Detta leder till konflikter med arbetsgivaren, som säkert inte hade mycket till övers för vare sig Wolfgang eller hans musik, utan utsatte honom för förnedrande behandling vid flera tillfällen.

 

WIEN

Från 1780, då Mozart etablerar sig i Wien, räknas han som den mogne, på många sätt oöverträffade tonsättaren. Han livnär sig utan anställning på fri musikalisk verksamhet: kompositioner, konserter och lektioner. År 1784 sker en förändring i hans liv i och med att han blir medlem i Frimu- rarelogen Zur Wohltätigkeit. Mozart måste ha upplevt det som ett erkännande från samtiden att bli accepterad av likasinnade ordensbröder, som liksom han själv hyllade upplysningstidens ideal "frihet, jämlikhet, broderskap och tolerans". Hans far, som själv också får betraktas som upplyst, var den förste att ge Wolfgang del av dessa idéer i hans uppfostran och blev medlem i sonens loge vid ett besök i Wien 1785.

Mozarts ekonomiska problem hade sin rot i hans svårigheter att försäkra sig om en fast anställning, som inte var förenad med oacceptabla villkor. Han blev till sist uppmärksammad med en mindre tjänst som kejserlig kammarkompositör i december 1787, men årslönen var alltför liten för att vara av betydelse.

Att Mozart var ett utpräglat barn av frihetstiden är ställt utom allt tvivel. Exemplen på detta i hans produktion är många: i Trollflöjten frågar prinsen Pamino den enkle fågelfångaren Papageno "Wer bist du eigentlich ?" och får svaret: "Ein Mensch wie du." Detta var ett våghalsigt svar i frimurersk anda i det Habsburgska väldet, där livegenskapen just var i färd med att avskaffas.

Rika furstehov hade ofta egna orkestrar och musikerna hade sin egen plats i godsens rangordning, men räknades som ett slags bättre tjänare. En kapellmästare hade samma ställning som en kammartjänare. Av detta följer, att man inte kunde börja och sluta sin anställning hur som helst utan sin herres samtycke. Jämför här med Joseph Haydns långa tjänstgöring för huset Esterházy och hans uppblomstring som konstnär i England efter att han sluppit loss från sina förpliktelser i och med sin furstes död.

Den Habsburgska adeln var tvekluven inför upplysningstidens idéer: de flesta var misstänksamma och mest inriktade på att behålla sina (avsevärda) privilegier. Andra åter var influerade av idéerna och ofta frimurare. Av logernas bevarade medlemslistor framgår, att av medlemmarna var ca 15 % högadel, ca 35 % lågadel och resten borgare. Frimurarnas målsättning för samhällssystemet syns dock ha varit den upplysta monarkien snarare än demokrati.

Mozarts konflikter med sin tidigare herre, greven och ärkebiskopen av Salzburg Hieronymus Colloredo, blev säkert snart kända vid den tidens hov. Han ansågs nog vara något av ett bortskämt barn som inte visste, hur man skulle inta en underdånig och vördsam position gentemot sin herre. Detta talade naturligtvis till hans nackdel när han sökte anställning vid hoven, hur begåvad han än ansågs vara.

 

Emanuel Schikaneder

Constanze Mozart

 

FIGAROS BRÖLLOP

I operan Figaros bröllop, baserad på en teaterpjäs av upplysnings- författaren Beaumarchais, drivs det gäck med den obegåvade greve Almaviva och hans försök att utnyttja feodalherrens gamla rätt till prima nocte, dvs att inviga en brud i kärlekens mysterier före bröllopsnatten. I stället luras greven av sitt smarta tjänstefolk till ett nattligt rendez-vous med sin egen hustru. Det är inte heller så dumt visar det sig och allt blir till sist frid och fröjd, men skrattarna är på tjänstefolkets sida. Trots att kejsaren själv godkänt både libretto och partitur, tog många i adeln illa upp och drog sig ifrån Mozart. Detta medverkade säkert till den isolering, som han upplevde under sina sista år.

Upplysningens män och idéer tappade mark i det Habsburgska väldet från 1785. Kejsar Josef II, oroad av sekretessen kring logerna och diverse rapporter om att riktningarna Illuminati och Rosenkreutzarna hade ett för starkt inflytande där, utfärdade då ediktet Freimaurerpatent, som reducerade antalet loger från 8 till 3. Dessutom bestämdes, att listor på medlemmarna skulle lämnas till den kejserliga polisen. Wolfgang, som blev trogen sin nya loge Zur Neugekrönten Hoffnung till sin död, figurerar på en sådan lista med en anteckning, förmodligen av polischefen, om hans ofarlighet.

Efter några år förbjöds frimurareorden helt och hållet i Wien genom beslut av kejsar Josefs efterföljare, men också delvis beroende på att många medlemmar efter ediktet upphörde med sitt aktiva deltagande. Wolfgang, som ju fanns kvar som ordensbroder, gjorde tillsammans med librettoförfattaren Schikaneder just i operan Trollflöjten ett inlägg i debatten om frimurarnas idealitet och stora lojalitet mot staten. I Titus mildhet ger Mozart sin syn på hur en upplyst furste bör regera.

 

FRANSKA REVOLUTIONEN

Men så kom franska revolutionen år 1789. I första början ansågs den kanske inte så farlig, men inom en treårsperiod hade kontrollen i Frankrike helt tagits över av samvetslösa krafter. Utvecklingen hade spårat ur och den kungliga familjen och en stor del av adeln hade avrättats. Den avrättade drottningen Marie Antoinette var dotter till Maria Theresia och syster till kejsarna Joseph II och Leopold II som regerade under Mozarts tid. Hennes död måste ha upprört sinnena i Wien. Man slöt upp kring kejsaren.

Det Habsburgska väldet gick nu en mörk tidsålder till mötes. Den katolska reaktionen kom att styra riket i mycket konservativ anda utan genomgripande reformer ända fram till första världskriget. Det österrikiska samhället kom att kännetecknas av en korrumperad och omfattande byråkrati.

Men tillbaka till Mozart: Efter det att han sparkats där bak utför trappan till Colloredos palats i Wien av handsekreteraren greve Arco, var han fri att börja sin egentliga skapargärning. Året är nu 1782 och Mozart gifter sig med Constance Weber i augusti emot sin fars vilja. Hans förhållande till fadern repar sig trots allvarliga försök aldrig riktigt från denna konflikt och fadern gör till sist Wolfgang praktiskt taget arvslös.

Med rollen som familjeförsörjare börjar nu Mozart sin produktion av viktiga verk. Under de nio år han har kvar att leva blir de 16 sista pianokonserterna till liksom sex stora operor, sex symfonier, flera konserter för soloinstrument och orkester, ett stort antal danser, stråkkvartetter och kammarmusikaliska verk och slutligen en döds- mässa, totalt över 240 verk. Ändå är hans produktion ojämn. Under åren 1789-90 skriver han jämförelsevis få verk och ger få konserter. Hans inkomster blir därefter och han är tvungen att låna ganska stora summor, främst från några av sina frimurarbröder.

 

DET SISTA ÅRET

Under Mozarts sista år 1791 kommer hans produktion i full gång igen. Han får en beställning från kejsaren på en opera seria och skriver Titus mildhet; han avslutar sin sista pianokonsert no 27 i B-dur; han skriver klarinettkonserten i A-dur, ett stort antal nya danser för hovet, och ett antal sånger, motetter och kantater, bland dem Ave verum corpus. Han får beställning på och komponerar Trollflöjten och sitt Requiem, döds- mässan.

Men under hela året känner han sig allt sämre. Mot slutet av året kommer han inte längre ur sängen och han dör i häftig feber i början av december 1791 med sitt Requiem helt planlagt men oavslutat.

Orsaken till Mozarts död har varit föremål för många spekulationer. Förgiftning, som tillskrivits olika personer eller organisationer, har varit en vanlig gissning. Dagens expertis är dock ganska överens om, sett mot bakgrund av vad man vet om Mozarts sjukhistoria och symptom, att han sannolikt led av en kronisk njurskada med tillhörande uremi och högt blodtryck. Hans hastiga död kan kanske förklaras med tillkommen hjärtinsufficiens.

Mozarts ande lever kvar inte bara i hans egen oändligt sköna musik utan också genom den påverkan han haft på våra sentida musiker och tonsättare. För de flesta framstår han som sagt som västvärldens största musikaliska geni.


  Ulf Robert Larsson