Frimureriet i det Osmanska riket

Blå Moskén

Vi känner alla till den folkliga sägnen om att frimurare slaktade och saltade ned barn för att sända dem till "hundturken". Sägnens ursprung kan nog ha att göra med frimurarordens barnhus där man tog hand om föräldralösa barn. Kanske har ännu en en faktor inverkat: Sverige och det osmanturkiska riket hade en fungerande militärallians i hundra års tid, från slaget vid Poltava 1709 och framåt. Den svenske kungen, Karl XII, hade vistats som den turkiske kalifsultanens klient och gäst i femårs tid, först i Bender och sedan i Demotika och Timurtasch. Alliansen bestod, i princip till 1808, men i praktiken desavuerades den av Gustav III genom freden i Värälä 1790. Den gemensamma fienden var det vaknande, växande Ryssland, som strävade till haven, Svarta och Vita Medelhavet i sydost och Östersjön i nordväst. Det var två makter som stod i vägen, det svenska riket och det osmanska turkiska imperiet. Alliansen var alltså en politisk nödvändighet och krävde diplomatiska förbindelser.

Tomten där det nuvarande svenska generalkonsulatet ligger i Istanbul inköptes redan på 1750-talet. Det är alltså en gammal förbindelse, med förnäma svenska diplomater i det Osmanska rikets huvudstad, och med en rad lärda svenska präster på posten som "kyrkoherde i Konstantinopel" för alla de medborgare i det storsvenska riket som vistades i Turkiet för affärer eller som hantverkare. Vill man idag få se riktigt fina Mariebergskakelugnar, så skall man resa till Turkiet! Åtskilliga besökande var forskare, andra var förmögna turister. Dokument om allt detta finns i Riksarkivet, däribland många på osmanturkiska. - De som skötte förbindelserna med Turkiet hörde till samma kretsar som var rekryteringsbas för det tidiga svenska frimureriet. Kanske är det en del av förklaringen till att man förband frimurare med "hundturken". I några fall stämmer det faktiskt, t ex var den Olof Agrell, som skrev en på sin tid mycket uppskattad bok om sin vistelse i Marocko (som då hörde under det Osmanska imperiet), en av de ledande frimurarna i det tidiga 1800-talets Göteborg. För den som vill forska i frimureriets historia i Sverige finns här mycket att göra.

Till saken hör att det fanns frimureri i det Osmanska riket. På samma sätt som det fanns folkliga sägner om frimurare i Sverige, så finns det, den dag som i dag är, i hela Mellanöstern och Nordafrika idéer om frimurarkonspirationer. Antimasoniska skrifter kan man finna på bokborden på Kairos gator, och inom de islamistiska rörelserna träffar man på föreställningen att det var "frimurarna", bland dem Atatürk själv, som störtade det Osmanska riket och förvandlade det som en gång varit maktbasen för islams kalif till den sekulära turkiska nationalstat som vi ser idag.

Dessa konspirationsteorier är felaktiga, men som så ofta finns det någon liten krok att hänga upp dem på. Men i den mån frimurarna i det osmanska riket spelade en politisk roll, så var det snarare som "osmanlier", anhängare av just denna multietniska, multireligiösa statsbildning, och som motståndare till de olika nationalistiska separatiströrelserna som till sist fick det upplöst. Frimurarna var osmanlier, men hängivna modernistiska och frihetliga ideal.

Det Osmanska imperiet var en gång i tiden Europas mäktigaste statsbildning. Sin största geografiska utbredning hade det kring 1560-talet. Det var multietniskt. Många folk, språk, stamtillhörigheter, många religioner och konfessioner. Allt under det paraply som utgjordes av den osmanska statsapparaten, med sultanen i toppen, samtidigt räknad som kalif för hela den muslimska världen. (Må vara att detta inte accepterades av alla, framför allt inte av shiiterna, och därför heller inte av Shahen i Persien).

Blå Moskén, Istanbuls mest berömda sevärdhet uppkallad efter det i huvudsak blå iznikkaklet som pryder interiören, är en av världens mest berömda religiösa byggnader. Den byggdes delvis av samma stenhuggare som senare deltog i uppförandet av Taj Mahal i Indien. Sultan Ahmed I lät uppföra moskén vid den tid då det osmanska riket var på nedgång. Projektets storslagenhet väckte stark kritik då en moské med sex minareter uppfattades som ett försök att tävla med arkitekturen i själva Mekka.

Riket var indelat geografiskt i olika provinser och vilayets, men också personellt. Administrationsenheterna utgjordes av religions- och konfessionsgrupperna, detta som kallas millet-systemet. På så sätt ingick t ex serber och greker i samma administrationsenhet, samma millet, eftersom de var grekisk-ortodoxa. Ämbetsmannakarriärerna i riket gick tvärs genom denna indelning. Man gjorde så att säga karriären inom sin millet, men inom den kunde man samtidigt nå de högsta posterna i riket. Millet-systemet sattes i fråga av den ungturkiska rörelsen från slutet av 1800-talet, som ville ha en modern, konstitutionell stat, med samma medborgarrätt för alla, I princip oberoende av etnicitet eller konfession. Här finns det ett samband med frimureriet och med dess bakgrund i upplysningstidens tänkande

STORMAKTERNAS FALL

1700- och 1800-talet såg upplösningen av det svenska stormaktsväldet. Sverige krympte till en liten svenskspråkig nationalstat. Det var också den tid då det osmanska imperiet började upplösas, framför allt i samband med den våg av nationalistiska rörelser som växte sig starka. Grekerna, serberna, bulgarerna, rumänerna och så vidare, kom att bilda rörelser för nationalstater, oberoende av Istanbul. Detta var en nationalistisk yra som var i Rysslands intresse att stödja, men i de västliga europeiska makternas intresse att stävja. Man ville inte ha ett för starkt Ryssland. Vi kan i förbigående notera att Sveriges linje under Krimkriget var proturkisk, vilket upprörde den finländske Zakarias Topelius, som i det fallet sympatiserade med Tsarens politik. Krigen var många och förödande, och arvet från den här tiden, framför allt på Balkan, utgör Europas plåga den dag som idag är.

Kemal Atatürk

Den baseras främst på två arkiv, det ena tillhörande Grand Orient de France och det andra Grande Loge de France. Han har däremot inte gått vidare till de andra obediences som var verksamma i det osmanturkiska riket, särskilt då den italienska storlogen, och de olika som hörde samman med de brittiska frimurarinstitutionerna. Det är alltså ett begränsat urval dokument, men, som han framhåller, tillräckligt för att "lyfta slöjan en aning". I de båda arkiven finns dokument som rör ca trettio loger spridda i det osmanska riket. Man skall alltså ha klart för sig att det fanns åtskilligt flera. Arkiven innehåller främst deras korrespondens. Det innebär att det mesta gäller olika kriser, medan det mer dagliga arbetet inte på samma sätt är dokumenterat. Men genom denna korrespondens får man också inblick i vad som skedde i andra loger och på det internationella fältet.

Paul Dumont har valt att koncentrera sin undersökning på tre loger, två av dem i Saloniki (Veritas och Avenir de l'Orient), och en i Istanbul (Renaissance). Saloniki kom ju senare att hamna i Grekland, medan Istanbul förblev turkiskt. Dessa logers mest verksamma tid var samtidig med "ungturkarnas revolution" 1908-1912, alltså den rörelse som syftade till att förändra och modernisera det Osmanska riket, men som också ledde till att Turkiet kom att delta i Första världskriget. Saloniki var ett centrum just för den ungturkiska rörelsen, och det var ju Atatürks egen hemstad.

FRIMURERIET I SALONIKI

Frimureriet i Saloniki tycks ha kommit igång under senare delen av 1800-talet. Det lär ha funnits en loge redan i början av 1800-talet (Amitié), och man kan anta att det fanns fler under seklets lopp, men Dumont har inget källmaterial som berör dem. I början av 1900-talet var grogrunden för nya loger särdeles god. Där fanns en växande medelklass, skolor, en "bildad allmänhet", och goda förbindelser med omvärlden (hamn, järnväg), och en avsevärd befolkning (mer än 100.000). Han nämner följande loger från 1900-talets början: Macedonia Risorta hörde under italienska storlogen. Den hade med säkerhet kopplingar till den ungturkiska rörelsen. Sedan tillkom under bara några få år logerna Veritas (under Grand Orient de France), Labor och Lux (båda under den italienska), Philippos (under grekiska Grand Orient-storlogen), Perseverancia (under den spanska), och Steaoa Salonicului (med relation till den rumänska stora nationallogen). Med den ungturkiska revolutionen 1908 skapades en rad nya loger, de flesta dock av kort varaktighet. Nog så intressanta likafullt. Dit hör den turkiska logen Midhat Pasha som blomstrade till 1912, då grekerna ockuperade Saloniki. Vidare l'Avenir de l'Orient (under Grande Loge de France), som lyckades fortsätta sin verksamhet förmodligen ända till Andra världskriget.

FRIMURERIET I ISTANBUL

I Istanbul hade frimureriet, åtminstone i dess franska obediens, krossats av den reaktionäre sultanen Abdul Hamid under 1880-talet, och kring 1900 fanns inget kvar. En italiensk loge fanns dock, Il risveglio d'Oriente, vidare den engelska Oriental (grundad 1856), och den tyska Zum goldenen Horn. Istanbul var ju Europas mest kosmopolitska stad, verkligen Europas "huvudstad". Dumont menar att de logerna kunde förbli just för att de var mer konservativa i politiskt avseende än de franska med deras samband med ungturkarnas rörelse. Abdul Hamid lät dem alltså vara. De franskorienterade logerna var således nedlagda i Istanbul, men deras tidigare medlemmar fanns ju kvar och bidade sin tid.

LOGEN VERITAS

Repressionenen i Saloniki var åtskilligt mildare, och 1904 vågade man sig på att bilda logen Veritas. Det intressanta är att samtliga av stiftarna tillhörde den judiska millet i Saloniki. Det är inte så konstigt som det verkar. Mer än hälften av Salonikis befolkning var vid den här tiden judisk, och den var ekonomiskt stark, och med det högsta antalet välutbildade. Dessa stiftande bröder kom från den italiensk-relaterade logen Macedonia Risorta. Det framgår inte, säger Dumont, varför de lämnade den och bildade denna nya, franskorienterade loge. Han pekar på en faktor: språket. Från att ha haft nära relationer till Italien hade den judiska kommuniteten i Saloniki, från 1880-talet, tenderat att favorisera franskan, dels som handelsspråk, dels till följd av att många hade utbildning från franskspråkiga skolor (genom Alliance Israelite Universelle).

Veritas tycks ha haft ca 150 medlemmar vid tiden för den ungturkiska revolutionen, mest köpmän och finansmän, men också med inslag av "professionals". 1908 räknade man bland icke-judiska medlemmar minst fyra greker, två armenier, och minst 15 muslimer. När det gäller de senare kan man möjligen misstänka att det rörde sig om s. k. dönme, dvs ättlingar till de judar som konverterade till islam som en följd av det sabbatianska debaklet på 1600-talet, dvs den grupp som uppkom genom den judiska messianska rörelse, vars ledare Shabbetai Tsevi själv konverterade 1666. Sådana dönme-församlingar finns fortfarande, och, enligt uppgift från Tapio Harviainen vid Helsingfors universitet, är det i dag två moskéer i Istanbul som har dönme-karaktär. Vid 1900-talets början fanns det ca 10.000 dönme-muslimer i Saloniki, och flera var aktiva inom just den ungturkiska rörelsen. En av dem var den kände och aktive publicisten Fazli Necib, grundaren av tidningen Yeni Asir (Nya Seklet) i Saloniki och ledande i den lokala ungturkiska kommittén.

LOGEN L´AVENIR DE L´ORIENT

Logen l'Avenir de l'Orient kom till efter den ungturkiska revolutionen. Den instiftades i november 1908. Den hade en stor del judar, en del dönme och inte så få muslimer. I en medlemslista från 1911 finns 63 medlemmar förtecknade, och av dem har 23 turkiska namn. Man kan observera att ungturkarna ville medvetet skapa en medborgaridentitet som var oberoende av religionstillhörighet eller etnicitet, alltså en nationalitet grundad på medborgarskap, inte på härstamning, språk eller religion. Man kan också notera att även om det var olika religonstillhörighet och etnicitet på medlemmarna i de två logerna, så hörde de till samma sociala klass: bildad borgerlighet i fria yrken. Ett påfallande inslag är militärer och läkare.

Samma gäller i den ungturkiska rörelsen. Den 

startade faktiskt 1887 i den Kejserliga Medicinska Akademien. Nu kom alltså de här två logerna att höra till två olika franska "obedienser", vilket ledde till spänning dem emellan, men en försoning kunde ske 1909 och man accepterade varandras existens.

I arkivmaterialet kan man följa logernas filantropiska verksamhet, stöd till skolor och sjukhus, lån till behövande bröder, hur man tog hand om föräldralösa och ställde upp när det inträffade bränder, epidemier och andra olyckor. Av naturliga skäl finns det mindre i arkiven om eventuella politiska aktioner. Men man kan konstatera att flera av bröderna även var verksamma inom den ungturkiska "Kommittén för Samhörighet och Framskridande" i Saloniki. Man kan också notera bristen på medlemmar från de kristna minoriteterna i Saloniki: greker, bulgarer, serber, valachier, armenier. Bland dem var antagligen de nationalistiska känslorna starka, och inställningen till den ungturkiska osmanli-linjen följaktligen negativ. Den italienska logen Mace-donia Risorta var mer uttalat och öppet ungturkisk. Bland medlemmarna fanns Mehmet Talat, ledande i den nämnda kommittén, och senare mycket politiskt verksam, och logen hade faktiskt fungerat som gömställe för ungturkarnas arkivarier, med ordförandemästarens goda minne.

Sultanen Abdul Hamid tvingades abdikera, och när man firade den ungturkiska revolutionens seger 24-26 juli 1908, marscherade alla logerna i Saloniki sida vid sida. Ett av festtalen hölls av ordförandemästaren i Macedonia Risorta, Emmanuel Carasso. Antalet sökande blev stort till logerna. Bland de nya medlemmarna i Veritas var Ali Riza Pasha, tredje arméns generalstabschef, och Huseyin Hilmi Pasha, som var generalinspektör över de tre vilayets som Makedonien bestod av, alltså en av de högsta ämbetsmännen i det osmanska riket. Och naturligtvis stiftades en rad nya loger.

Nu kom något nytt till. Ungturkarna började organisera loger till en egen "obediens", oberoende av de utländska storlogerna. Den skotska storlogen vägrade till en början att erkänna denna turkiska storloge, även om erkännandet kom så småningom. I Frankrike etablerade både Grand Orient och Grande Loge relationer till den Osmanska Grand Orient, men först 1910, dvs ett år efter dess tillkomst. Det visade sig att de tidigare logerna i riket inte utan vidare slöt upp kring den nya nationelltosmanska storlogen. En rad problem bestod nämligen, trots de ungturkiska reformerna, återupprättandet av konstitutionen från 1876, och försöken att skapa en osmanli-nationell identitet med enighet över alla etniska och religiösa gränser. Den nya regimen började bli alltmer auktoritär, och de medborgerliga friheter som man kämpat för kom att beskäras, med motiveringen att man ville säkerställa ordningen. De nationalistiskt-separatistiska rörelsernas aktivitet fortsatte.

Men visst ställde logerna upp för osmanli-linjen. Logen Veritas sände ett manifest till sin franska storloge, i oktober 1908, och fördömde den bulgariska självständighetsförklaringen, och likaså tog man på det bestämdaste avstånd från den österrikiska annekteringen av Bosnien-Hercegovina. Man såg båda aktionerna som förödande för den positiva utvecklingen i det osman-turkiska riket. Samma gjorde man vid konflikten om Tripoli mellan Italien och Turkiet 1911. För logernas medlemmar, där alltså en mycket stor del hörde till den judiska befolkningsgruppen i Saloniki, var det väsentligt att det osmanska riket skulle bestå, och framför allt att det skulle bestå på Balkan, så att inte regionen skulle falla sönder i småstater och etniciteter i ständiga konflikter och krig, där minoriteter inom småstaterna alltid skulle råka illa ut. Man förutsåg alltså den utveckling som sedan kom till stånd, och som givit upphov till uttrycket "balkanisering" för extremnationalism och etniska rensningar. Det man fruktade skedde. 1911 landsteg italienarna i Tripoli, och 1912 utbröt det man lite oegentligt kallar "första" balkankriget (det var varken det första eller det sista!). Den osmanska armén bröt samman, och grekiska trupper intog Saloniki 8 november 1912. Grekerna förklarade att staden stod under krigslagarna, och därmed upphörde logesammankomsterna för en tid.

Protesterna flyttade till Frankrike. Gustave Mesureur, ledare för Grande Loge de France, uttalade sig kraftigt mot Balkankriget, och i december samma år organiserades en internationell logesammankomst "till förmån för freden". Temat var: "Frimureriet för universell rättvisa och internationell fred". Det följde sedan en rad aktiviteter, organiserade av franska frimurare, med samma innebörd. Grande Loge de France och dess företrädare var öppet fientligt inställda till nationaliströrelserna och statsbildningarna på Balkan. 1913 kunde stortalmannen, Natian-Larrier, bara resignerat konstatera att fredsinitiativen inte haft någon framgång och att ett världskrig nog stod för dörren. Däri fick han som bekant rätt. Andra försök, med vissa initiativ från ordförandemästaren för logen i Saloniki, ledde till ingenting. Grekland annekterade Saloniki. Logen Veritas kom dock att existera ännu några decennier, för att tydligen upphöra någon gång under 1930-talet.

Hur var det i Istanbul? Genast efter den ungturkiska revolutionen 1908 stiftades logen Renaissance (med relation till Grand Orient de France). Men de ledande ungturkarna var inte så intresserade av denna franska obediens - flera hörde ju till den "italienska" Macedonia Risorta i Saloniki. De ville skapa en egen, turkisk, storloge, en "Grand Orient de Turquie", och inför detta faktum resignerade bröderna i Renaissance, och ville vara med bland grundarna. Ett osmanskt Grand Orient kom alltså till 1909. I denna återfinner man åtskilliga av de ledande politikerna i Turkiet. Ryktet sa att den nye sultanen själv, Mehmed V, var medlem. En rad nya loger kom till under denna obediens, fler än 20 inom bara några månader, och man fick också till stånd ett konkordat som innebar att de utländska storlogerna inte skulle bilda nya loger i landet. Detta innebar att de "utländska" logerna krympte och efterhand försvann. Logen Renaissance försökte i det längsta behålla relationen till Frankrike, men uppgick i den turkiska storlogen 1935. Men den led under inre motsättningar, bland annat motsättningar mellan armeniska och grekiska medlemmar, där armenierna ville närma sig den turkiska storlogen, medan grekerna ville stå kvar i relationen till den franska Grand Orient. Logen klövs, för att till sist alltså ändå gå in i den turkiska Grand Orient. Men då fanns således inte det Osmanska riket längre, utan hade ersatts av den sekulära nationalstaten Turkiet.