ALKEMI – DRÖMMEN  OM GULD ?


 

Överst till vänster
Makrokosmos och Mikrokosmos. Frontispiece från Robert Fludd's Utriusque cosmi historia
Överst till höger
Frontispiece till en 1700 tals tsk bok" Den vises kompass"
Till vänster
Astrologer konsulterar himlen. Från Robert Fludd's Utriusque cosmi historia, Vol II.
 

Knappt 20 mil söder om Wien reser sig Burg Rabenstein ur tät lövskog högt över floden Mur. De två på 1600-talet tillbyggda riddarsalarna i borgen från 1100-talet, hänger över stupet i den smala dalgången. Denna landsdel har en kulturhistoria 6000 år gammal, och fynd tyder på att dalgången var bebodd redan för 200000-100000 år sedan. I denna från huvudvägarna avsides liggande fästning, som numera ägs av delstaten Steiermark´s Energiverk, arrangeras en utställning om "Alchemie – Traum vom Gold". Har platsen någon anknytning till alkemi och "guldmakeri"? Ingen alls, är svaret. Det är fascinationen av den hemlighetsfulla alkemin som lockar besökarna till denna avlägset belägna utställning. Vilket visar den alkemiska kungliga konstens dragningskraft även i våra dagar. 

Guldmakeri

Utställningen handlar inte bara om guldmakeri, som misskrediterade alkemin. Men visst försökte man att omvandla metaller till ädelmetallerna guld och silver (transmutation, kallas denna process). 
Experimenten blev oftast finansierade av guldtörstande furstar. Kokerierna hade naturligtvis ingen framgång. Men en eller annan guldmakare fuskade och smugglade in guldkorn i brygderna, inte bara för berömmelsens skull utan för att öka sin inkomst. Bedrägerier var tydligen inte ovanliga och avslöjades fusket, blev straffet hårt. 
En av de mest anlitade bedragarna bland alkemisterna var Don Domenico Emanuele Caetano. Han föddes omkring 1670 i Neapel och tillägnade sig ypperliga kunskaper i metallurgi, vilket var en förutsättning för att utöva alkemin. Caetano var av enkel härstamning. Detta var inte tillräckligt för honom och han kallade sig Conte Ruggiero, men försåg sig också med olika aristokratiska titlar såsom hertig, markgreve eller Prins av Salerno. Dessa titlar ökade tydligen hans trovärdighet och öppnade portarna till hoven i hela Europa från Barcelona till Bryssel, Berlin och Wien. Det sägs att han betroddes med hemliga diplomatiska missioner och att han en gång slapp fängelset genom påven Innocens XII intervention. Ständigt anlitades han och avlönades furstligt för att framställa guld, vilket han förstås inte lyckades med. Därför var han ständigt på flykt. 
I början på 1700-talet fick han uppdraget att framställa guld men också "De vises sten" på borgen Küstrin i Hamburg. Men kokeriet skedde nu under övervakning. Efter ett flyktförsök ställdes han inför rätta och fälldes för bedrägeri. Den 23 augusti 1709, mellan kl. 11 och 12 på förmiddagen, hängdes Caetano i Küstrin. På löpsedeln, där hans hängning kungjordes, fick menigheten veta att galgen hade målats med guld;

 

 

 

"alla bedrägliga guldmakare, till avsky och exempel".

 

 

Den ofullbordade naturen

Guldmakeriet gjorde alkemin känd hos allmänheten. Men alkemin var så mycket mer. Detta förtydligar flera av de utställda böckerna i första upplaga. Som exempel kan nämnas den store kristna kabbalisten Heinrich Kunrath´s (1560-1605) berömda diskurs "Amphitheatrum sapientia aeternae solis verae christiano kabalisticum" från 1609 (Österr. Nationalbibliothek) och hans "Symbolum physico chymicum", 1597 (Wien Univ.Bibl.). Utställningen ger också en överblick över den praktiska alkemin på det medicinska området, så som den utövades genom sekler fram till 1700-talet. I detta sammanhang får givetvis inte saknas Philippus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, bättre känd under namnet Paracelsus (född 1493 i Schwyz, död 1541 i Salzburg). Han fördömde guldmakeriet.

Paracelsus´ inställning förklarar alkemistens bevekelsegrund och moral för det mödofulla sökandet efter kunskap och insikt. Världen, vi lever i, är full av brister, som t.ex. sjukdomar. Jordens förborgade goda egenskaper, möjligheter och förmågor känner vi dock inte. Alkemistens uppgift är därför att avsluta "det som i naturen ännu inte är fullbordat", som Paracelsus deklarerade. 

Människan är således född för att ändra världen till ett tillstånd av högre perfektion – ett synsätt som ligger frimurarnas mycket nära. För alkemisten var förädlingen målet. Det ville han uppnå genom att utforska naturen och i förlängningen söka efter vishet och sanning, som han hoppades att finna i gamla skrifter och i naturen såsom Guds förborgade budskap och ord.

 

Paracelsus

Drömmen om kunskap

Alkemin bedrevs i spekulativa former. Men alkemisten drömde om kunskap och insikt, så som Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) gjorde. 

 

Efter en svår sjukdom började han 1769 att studera alkemin under ledning av en väninna till sin mor, en Katharina von Klettenburg (1723-1774), vilket visar att även kvinnor ägnade sig åt den alkemiska konsten.

Bara fyra år senare, 1773, började han att skriva manuskriptet till ett av världens största poetiska verk "Faust – eine Tragödie", som han befattade sig med i 60 år. Tragedien visar influenserna av hans studier i alkemins filosofi och livssyn. "Faust" handlar om en människa som bakom den yttre världen anade andra världar. Det var dessa och den yttersta kunskapen och sanningen han sökte. I sin strävan förleddes Faust till mänsklig förmätenhet som reser sig mot gudomen för att med magi och trolleri i förbund med demoner och hin själv kapa åt sig makten för att träda in i skaparens ställe, att själv vara skaparen av livets mysterium! Det handlar om det urgamla dramat om människornas frågor om de yttersta tingen. Redan Adams bett i kunskapsträdets frukt i paradiset berättar om denna kunskapstörst, om längtan efter insikt och uppenbarelse – och som gentekniken i våra dagar är en fortsättning av. 

 

Alkemistens laboratorium

Arbetet genomförde alkemisten i laboratoriet – en benämning som sammansätter sig av labora (arbeta) och ora (bedja), påminnande om Benediktinernas valspråk: "Ora et labora".
Ett sådant alkemistkök från tiden före 1549 upptäcktes så sent som 1980 i slottet Oberstockstall, avsides belägen i norra Österrike, i en slags jordkällare under slottets källargolv. Det sensationella med fyndet är att det omfattar ett komplett utrustat laboratorium. Nära 300 smältdeglar, två smält- och destillationsugnar, 50 keramiska kärl med prov och material av olika sorter och mycket mer, som brukade tillhöra en alkemistisk verkstad, har bevarats. Detta möjliggjordes genom att jordkällaren troligen i all hast har fyllts igen med sand och gömdes under ett stengolv. Detta kan inte ha skett tidigare än kring 1600, snarare senare.

I ett av rummen på Burg Rabenstein visas ett sådant laboratorium. Att det också kallas för kök beror på de alkemiska processer som genomfördes med smälta metaller över eldstad, mixturer av olika metaller med organiska ingredienser. De brändes och samlades i väl sorterade askhögar vilka sedan användes för nya blandningar, ty det var askan som var den av elden renade substansen, liksom elden i Dantes purgatorium renar själen.

 

Den hermetiska kunskapen

Alkemisterna var för sin tid väl bildade och kunniga experter inte bara på metallurgiska processer utan också vad beträffar malmutvinning, astronomi, medicin, botanik, matematik och geometri; det som vi idag skulle kalla för naturvetenskaperna. I sina ansträngningar att fullborda naturens ofullbordade verk reducerade alkemisterna metallernas grundsubstans till kvicksilver och svavel, motsvarande vatten och eld. Detta kan ses som ett uttryck för människans sökande efter det enda, slutgiltiga svaret om livets mysterium. Alkemisterna sökte efter "De vises sten", som sades förklara allting. De sökte efter livets elixir, som sades ge evig ungdom. Och de sökte efter det femte elementet efter de fyra grundelementen vatten och elden, luften och jorden. Detta femte element, som redan pythagoreerna 2000 år tidigare hemlighöll för allmänheten och gjorde siffran fem till ett heligt tal.

Den alkemiska konsten hölls hemligt. Denna kunskap fick bara spridas bland utvalda och kunniga, de som var villiga att ägna livet åt denna krävande konst. Alkemisterna försökte därför som invigda att sluta sig hermetiskt för omvärlden. För detta ändamål utvecklades ett emblematiskt bildspråk. Det dubbelbottnade tecken- och symbolspråket tjänade som förmedlare mellan bild och innehåll. Alkemin blev den hermetiska vetenskapens konst där – med Goethe´s avslutande ord i Faust:
"Allt förgängligt är bara en liknelse".

 


Fredrik Wulz 
fredrikwulz@hotmail.com


Tillägg från redax

 

De fyra elementen 

De första filosofernas sökande efter urämnet resulterade i för oss ganska svårförståeliga förslag, som vatten, luft, eld och "det obestämda". Viktigt är dock att komma i håg att dessa myter, som filosoferna hade så nära inpå sig, byggde på berättelser om faktiska iakttagelser, t.ex. tycktes vatten finnas i allting.

Empedokles som hörde hemma på Sicilien och som levde på 400-talet frångick den ursprungliga tanken att det skulle finnas endast ett urämne. Han menade att världen var uppbyggd av kombinationer av de fyra grundelementen.

 


Alkemins symboler för de fyra grund- elementen jord, vatten ,luft och eld.

Klaus Hedberg, klaushe@.hotmail.com