SALVADOR ALLENDE- FRIMURARE
OCH MARXIST




I
samband med att jag letade efter material till ett föredrag om "Politik och frimureri" stötte jag på en text som fick mig att haja till. Det var den tyska översättningen av den chilenske presidenten Salvador Allendes sista tal som frimurare (!), hållet i Kolumbias Storloge, i Bogotá den 28 augusti 1971. 

Jag måste erkänna att jag inte kände till att marxisten Allende hade varit frimurare. Även de bröder som jag nämnde detta för blev överraskade. I Europa har ju frimureri och marxism varit som eld och vatten. Jag borde dock ha vetat, att Allende var frimurare, ty mitt husorgan Svenska Dagbladet hade den 19 september 1998 en artikel av Dorada La Rana: Salvador Allende. Gentlemannen som trodde på friheten". Där står det klart och tydligt , att han var "läkare, socialist och frimurare". 

 




Allende och Che Guevara
Allende och Castro
Allende och Pinochet
 

Litteraturen om Allende är enorm. Den intresserade läsaren rekommenderas databasen Google (www.google.com); där ges 49.200 träffar. Jag gick igenom träffarna 1-150 och fick fram många läsvärda bidrag. Man kan också specificera sitt letande genom att – efter namnet – lägga till "freemason"; det resulterade i 42 träffar – tyvärr dock föga givande.
Som bakgrund till Allendes frimureriska tal citerar jag följande text ur The Oxford English Reference Dictionary (1996):

 

"Allende, Salvador (1908-1973), Chilean statesman, president 1970-1973. Cofounder of the Chilean Socialist Party (1933) and the first avowed (erkänd) Marxist to become president after a free election. Allende used his term (ämbetsperiod) to introduce socialist measures, including the nationalization of several industries, the redistribution of land, and the opening of diplomatic relations with Communist countries. Soon faced with a severe economic crisis, industrial unrest (oro), and the withdrawal (återkallande) of foreign investment, he was overthrown (störtades) and killed in 1973 in a military coup led by General Pinochet."
 

Allendes sista logeföredrag, hållet den 28 augusti 1971 omfattar i utskrift 12 A 4-sidor. Meningen med mitt referat är att återge några väsentliga citat ur hans tal i akt och mening att göra hans humanism känd bland denna tidskrifts läsare. (Min översättning baserar sig på br. Paul Müllers (Zürich/Santiago) tyska översättning som kan läsas i sin helhet på  www.forumreform.org/salve.htm )

Högst upplyste Stormästare för Storlogen i Kolumbia, kära Bröder i Högsta Rådet, Ordens högsta ämbetsmän och alla övriga här församlade Bröder! När jag blickar tillbaka på min ungdom, begynnelsen för mitt aktiva liv, minns jag, att jag, att jag inte hade så lätt att erhålla rätten till medlemskap i Chiles Storloge, ty jag var på den tiden en rebellisk student, men när jag knackade på porten till den vördiga logen "Progressio (framsteg) nr 4, skedde detta av full övertygelse. I mitt föräldrahem var de frimureriska principerna levande. Vid den tiden var en av mina äldre släktingar, br. Ramon Allende Palilla Huelvo Stormästare för Storlogen i Chile och grundläggare av den loge i Valparaiso som öppnade sina portar för mig. Det var den andra logen i landet.
Jag levde (då) i den fasta övertygelsen, att frimureriet varken är en sekt eller ett parti, och att en murare som arbetar med den ohuggna stenen (d.v.s. med sig själv – F.F.) förbereder denna för att bli aktiv i den allmänna världen och att det dessutom är en frimurares plikt att i den allmänna världen verka enligt de oföränderliga frimureriska principerna. Jag minns ännu mycket väl den kvällen, när jag för första gången hörde receptionsritualens ord, att människor utan principer och utan progressiva idéer kan liknas vid fartyg med trasigt roder vilka lätt går på grund och kapsejsar.
J ag erfor också att det i vår Orden varken finns en social eller samhällelig hierarki. Därmed förstärktes från första början min övertygelse att Ordens lära, omsatt i den allmänna världen, skulle kunna ge ett bidrag till den angelägna förnyelseprocessen som sysselsätter människor i hela världen och i synnerhet på denna kontinent och vilkas politiska och ekonomiska beroende ökar dessa länders plågsamma tragedi på vägen mot utveckling. På grund av denna övertygelse och i tron på toleransen som en av de ädlaste och förnämsta dygderna, tog jag under loppet av mina 33 frimureriska år – i olika logeföredrag – upp frågan, om det mellan mig och bröderna i logen skulle kunna finnas ett broderligt samarbete, eftersom många bröder hade svårt att tänka sig, att en sådan samexistens skulle kunna vara möjlig med en man som i den allmänna världen offentligt bekände sig till marxismen. Detta faktum (d.v.s. Allendes politiska hemvist; F.F.) accepterades inom logen, men rönte ofta liten förståelse i mitt eget politiska parti. Mera än en gång – under partiets kongresser, det parti som grundades av ingen mindre än förre Stormästaren för Chiles Storloge – diskuterades problemet "Frimureri och Socialism". Trots den strikta intoleransen (!) inom de politiska partierna höll jag fast vid min rätt att vara både frimurare och socialist. Jag förklarade högt och tydligt under dessa kongresser, att jag som aktiv förkämpe skulle komma att lämna det Socialistiska partiet, om man inte skulle kunna vara "frimurare & socialist" på samma gång; jag tillade också, att jag aldrig skulle överge socialismens anda och innebörd. Likaså skulle jag överge logen för den händelse Orden skulle förklara, att min marxistiska doktrin är oför-enlig med frimureriet. Jag har dock svårt att tänka mig det. Men om man likväl hävdade det, skulle jag lämna templet i den övertygelsen, att toleransens dygd icke praktiseras i dessa kretsar. Jag har brottats med verkligheten och tycker mig kunna visa upp för er, mina Bröder i Storlogen i Kolumbia, ett ärligt liv, troget Ordens lära, inom vår Orden och i den allmänna världen. Under många år till den dag som idag är – som student som hamnade i fängelse, som drabbades av temporär relegering och exil – har jag varit konsekvent i mina övertygelser. Jag kämpade i en politiskt orolig värld men i ett land med hög politisk nivå, ofta utan någon som helst chans att någonsin nå presidentämbetet i Chile. Det lockade mig att "dra en fåra", att "så frön", att "bevattna" dem – med mitt arbetstyngda liv som exempel – i den förhoppningen att sådden en dag skulle komma upp, inte för mig utan för folket, för mina landsmän som är i trängande behov av förbättrade levnadsvillkor. Chile, som utan tvekan har uppnått en högre politisk nivå än andra stater på denna kontinent, Chile är landet där den borgerliga demokratin tillät alla slags idéer att utvecklas. Denna höga politiska nivå har uppnåtts genom folkets kamp och vilja som har till mål att – genom den heroiska kampen – förverkliga de mänskliga rättigheterna, t.ex. värdighet, trygghet och allas levebröd. Utan tvekan är Chile i politiskt avseende ett fritt och självständigt land, men på det ekonomiska området är vi inte oberoende. (…). Vi skulle vilja, att människorna i Chile "utstrålar" innehållet i de betydelsefulla orden som utgör triaden i det frimureriska fundamentet: broderlighet, jämlikhet och frihet. Vi påstår, att det inte kan finnas någon jämlikhet om några få äger allt och många inte har någonting alls. Vi anser att det inte kan finnas någon broderlighet om en regering karakteriseras av individens utsugning. Den abstrakta friheten måste bereda plats för en konkret frihet, d.v.s. den teoretiska friheten måste ersättas av en reell, faktisk frihet. Denna frihet har vi kämpat för, den kämpar vi fortfarande för och vi vet att vi har krävande uppgifter framför oss.
Historien har lärt oss att några få irreguljära (olagliga) loger som "Las Lauterianas" var frö och sådd för frihetskampen. Och det var här i Kolumbias storloge - jag nämner detta med stor tillfredsställelse som frimuraren Simón Bolívar, (t v) (1783-1830; frihetshjälte, president) (…) skrev till Bernardo O´Higgins, (t h) (1776-1842, sydamerikansk general och politiker; frimurare), när han hörde om dennes nederlag. Hans ord – ett upprop till förnyad seg kamp – väckte entusiasm i vårt fädernesland. (…).
I vårt land – och det gäller även de övriga länderna i Sydamerika, där en stor del av befolkningen försummats och nonchalerats – har man på (den långsamma) utvecklingens väg aldrig lyc- kats lösa problemet med den generella välfärden: bostad, arbete, sjukvård och utbildning. (…) Därför gällde vår kamp inte att åstadkomma en politisk förändring, inte ett regeringsskifte utan vad det gällde var att överlämna makten till folket, som kräver en genomgripande omvandling på det ekonomiska, politiska och sociala området. (…). Sanningen är att att ingen i mitt land numera låter sig luras. Under mera än ett år har vi spritt Folkfrontens (= "Unidad Popular") program; vi, det är icke-kyrkligt engagerade människor, marxister och kristna, det är dessutom författare, "plogens och industrins människor".(…).
Vi har gått den lagliga vägen inom den borgerliga demokratin, med löftet att respektera dess lagar, men vi har samtidigt sagt att vi skulle komma att ändra dem efter en eventuell valseger i akt och mening att tillförsäkra människorna i Chile en bättre tillvaro, så att Chile skulle bli ett verkligt fosterland för alla chilenare. Vi vill inte exportera den chilenska revolutionen, ty den är avpassad för chilenska förhållanden. (…). Som frimurare säger jag er, mina Bröder i Storlogen i Kolumbia: I mitt land finns det inga politiska fångar, i mitt land respekterar man alla rättigheter. Denna kväll hade jag äran att i sällskap med Chiles ambassadör i Kolumbia, Br. H. Guirrez, besöka denna loge. Vi hade också sällskap med generaldirektören för "carabineros", generalen J.M. Sepulveda, som också är frimurarbroder. Båda vet att mina ord överensstämmer med sanningen, och skulle det behövas ytterligare vittnen så hänvisar jag till en närvarande Broder, Kolumbias ambassadör i Chile som aldrig glömt bort att han är frimurare. Efter min valseger hade vi glädjen att i logen kunna omfamna varandra som frimurare. (…). Till sist, mina Bröder i Kolumbia, jag vill att ni må veta, att jag aldrig kommer att förlora kursen för mitt frimureriska uppdrag och sinnelag ur sikte. En revolution utan sociala offer är otänkbar; det är hårt att behöva krossa mäktiga internationella och nationella minoritetsintressen.
Vad jag till slut önskar är att – efter fullgjort politiskt uppdrag – åter kunna beträda mitt tempel på samma sätt som jag i dag – som Chiles president – har beträtt detta tempel." 
(Salvador Allende)

 


Folke Freund, folke.freund@tyska.uu.se