Bengt Olson
Paris

Redax träffade Bengt Olson på hans stora utställning på Musée Maillol i centrala Paris. Utställningen heter naturligt nog "Dans la lumière du Nord" (I det nordiska ljuset ). Vernissagen öppnades i närvaro av Sveriges ambassadör Örjan Berner.

Frontpage till katalogen för Musée Maillol

Med sin utställning på Musée Maillol har Bengt Olson ånyo befäst sin ställning som ett betydande namn i Paris konstvärld. Det är inget museum där vem som helst av nutida konstnärer kan ställa ut sina alster, nej det är ett museum för dem som anses som "klassiker". Därför är glädjande att utställningen förlängdes tackvare publikens stora intresse. Bengt Olson är en av Sveriges största samtida konstnärer och sedan flera decennier bosatt i Paris. Redan som ung konstnär etablerade sig Bengt Olson i Paris och det var där han blev uppmärksammad genom sitt måleri. Hans "stafflimåleri" blev grunden och vägen till hans senare mäktiga monumentalarbeten. Trots den stora arbetsbörda Bengt Olsons monumentalverk utgjort har han aldrig övergett sitt måleri. Nej, det är måleriet som utgör livsnerven för Bengt Olson. Det är måleriet som han medvetet ransonerar, så att det skall vara som ett "maratonlopp" som räcker hela hans verksamma period. Det är ett annorlunda synsätt till och på sig själv. Jag har alltid funderat hur det kommer sig att jag inte sett några "dåliga" verk av Bengt Olson.

En del av förklaringen är den "naturliga utvecklingen". Just så borde man arbeta med ett naturligt förhållande till sin omgivning, till det som är det det viktiga i livet så att det räcker hela vägen ut, med kvalitet. Det är imponerande med en sådan framgång och en sådan uppskattning. Det är beundransvärt. Och Sverige borde sannerligen mer framhäva sina stora konstnärer.

Naturligtvis är Bengt Olson välkänd också i Sverige men man kan undra varför vi inte tar bättre ta hand om våra stora förmågor, varför kan de inte andas i Sverige? Vi borde kunna exportera våra naturtillgångar, för det är en sådan som Bengt Olson är, en svensk och en värmländsk naturtillgång. Han är det intellektuellt genuina, en sällsam och ovanlig blandning som minsann inte uppstår ofta och kanske är det just därför som Bengt Olson passar så väl i Frankrike som är ett stort kulturland.

Men låt oss istället ta en titt på denne lugna värmlänning som kan intellektuellt abstrahera den svenska naturen med förkärlek för det Värmland där han vuxit upp. Förvisso syns det, för den som är någorlunda van med en liknande natur som Bengt Olson, att det är naturen som gäller, här någonstans finns urkällan som han öser ur och skapar det han gör. 

Låt oss hoppa över hans första tid, den för all del mycket viktiga tid, där allting så att säga smälts, påverkas och danas. Förvisso finns det en hel del att berätta om denna tid, men det skall vi inte göra här, det får bli i en annan artikel.
Bengt Olson har inte lättvindigt fått sina framgångar, han om någon vet vad det är, att göra ett rejält dagsverke.
Jag tänker då på Centre Olympique där en av gavelväggarna är uppbyggd av 1000 tals vanliga kakelplattor som Bengt Olson målat. Kakelplattorna var utlagda på golvet där de målades i en stor dragig och växelvarm fabrik. Vid bränningen ändras en del färger helt så det gällde att tänka i en färg och måla i en annan. Kakelplattorna målades, brändes, numrerades, packades och skickades till Centre Olympique där alla plockades upp och monterades. Väggen är 50 x 8 m. Det mesta gjordes av Bengt Olson.

Naturbetong är en av Bengt Olsons arbetssätt.Grovt sätt består arbetssättet att blästra en betongyta så att en underliggande struktur kommer fram, en struktur som låg där hela tiden men som ingen sett utom Bengt Olson. Tänk er att stå på en ställning hela dagen med en tung skyddshuva, likt en dykarhuva, som omger huvudet med tillförd friskluft för att andas och att se sitt alster växa fram genom en litet glasfönster i huvan, som är den enda kontakt som Bengt Olson har med sitt konstverk. Man kan undra hur många gånger som han måste ta av sin huva och vandra runt på ställningarna eller en god bit därifrån för att kunna få helhet och distans till sitt monumentalverk. Det är dessutom ofta ett riskfyllt arbete att arbeta på sådana ställningar som inte alltid är i säkra områden. Ett av Bengt Olsons stora verk är ingången till västra motorvägen, Saint-Cloud, en livligt trafikerad trafikled. Där var sannerligen arbetet inte ofarligt.

Men det är inte bara de arbetsamma tillfällen vi skall berätta om, utan de stora dragen, de som skiljer agnarna från vetet. Och det är viktigt att komma ihåg att måleriet fanns där hela tiden. Vad tror ni utgjorde grunden för allt? Ja just det, måleriet, alla dessa förlagor, skisser och till slut färdiga verk. Det fordras en genuin kunskap i botten för att prestera det som Bengt Olson utfört.

Men nu till det centrala, målningarna. Bengt Olsons målningar är abstrakta och har sällan någon titel som förvillar betraktaren. Vet betraktaren ingenting om Bengt Olsons liv och verk blir målningarna abstrakta och kan då ses med vilka ögon som helst och vad som ryms i dem är ett möte mellan betraktaren och målningen. Det är  här som styrkan finns i Bengt Olsons abstrakta måleri, det har ett inre liv, ett inneboende värde som inte sällan kraftigt påverkar betraktaren.
Målningarna pendlar mellan översinnlig världsfrånvändhet och genuin natur.

Modern konst är möte mellan två parter, målningen och betraktaren. Verket i sin helhet består således av dessa två delar. Tyngdpunkten är ibland hos målningen, ibland hos betraktaren och ofta någonstans emellan dem. Det förs hela tiden en dialog inom verket i sin helhet och den tar aldrig slut. Slutar dialogen är helt enkelt målningen inte "tillräckligt bra", dess inneboende värde har absorberats av betraktaren som vuxit och lämnat den för sin egen Odysse.
Alternativt är målningen för bra för betraktaren och då påbörjas aldrig en dialog. Bra målningar är transformatorer till en annan värld om man kan se eller om man tillåter sig att hänryckas och följa med.
Modern konst är således en öppen konst som inbegriper betraktaren. Äldre konst är ofta precis tvärtom. Den är sluten i sig självt och betraktaren är ett onödigt bihang.
Verk av Bengt Olson är modern konst när den är som bäst. Trots att målningarna är abstrakta och ser för ett otränat öga ut som en massa former utan inbördes sammanhang, är varje del i en målning genomarbetad med en fantastisk precision. Det går således att förstora en pytteliten del av en målning och använda den som en helhet. Det är förmodligen den precisionen i arbetet som gör att Bengt Olsons verk lika gärna kan vara gigantiska eller små som kakelplattor. De bär i vart fall.

Det skulle vara intressant att filma en målnings tillblivelse, från idé till färdigt verk och se hur den växer fram.
Om betraktaren är familjär med Bengt Olsons verk är det inte alls svårt att se den natur som hela tiden finns där, ibland i ett kontinentalt ljus, ibland ett nordiskt, men i båda fallen ett himmelskt ljus. I de tidiga 60 tals verken var formspråket mer sammanhållet och introvert och färgerna kraftigare. Senare verk, målade i det starka eller i alla fall annorlunda parisljuset, gör målningarna transparenta och drömmande och de är kraftiga i form, färg och innehåll. Alla dessa "perioder" kraftigt komprimerade, skulle behöva omtalas var för sig och som ett sammanhängande pärlband.

De senaste målningarna är intressanta på sådant sätt att man kan se en tendens vart det bär, för det fotfästet kan man få på en utställning som är retrospektiv eller i alla fall övergripande, som på Musée Maillol. Här kan man se Bengt Olson från de första målningarna till den mogne konstnären.
Här finns fotografier, film och litteratur om Bengt Olson och hans dekor och kläder till teatern om Nils Holgersson. Personligen är jag mycket förtjust i det sistnämnda. Att få se Bengt Olson i teaterns värld är inte så lite spännande. Det tar sin tid att undersöka en så genuin utställning. Som vanligt har den noggranne Bengt Olson sett till att allt finns med på ett pedagogiskt sätt.
Jag vet hur mycket arbete och själ han lägger ner i sina utställningar och utställningen på Musée Maillol håller som vanligt en mycket hög klass.

Det är ofrånkomligt att Bengt Olson med en del av sina senare verk är "tillbaka" i sin Värmländska natur. Det är bara det att det är med en sådan styrka och sådan kraft, att det tar andan ur mig. På sin ålders mognad målar Bengt Olson kanske starkare än någonsin och inte bara i färger, form och plan, nej det är för mig mest i det förmedlande innehållet. Han är helt fokuserad.
Aldrig har ropen från urkällan varit så starka, ingen tid har förflutit, Bengt Olson är hemma igen, han är där - skogen speglar skogssjöns svartblanka spegelyta..

 Guy Hagert  [email protected]