Musik i dödens väntrum |
|
Damorkestern i Auschwitz |
|
En märklig bok
|
|
|
Alma Rosé |
|
|
|
|
|
|
|
|
Dragspelaren Flora S. Jacobs hade aldrig spelat i en orkester
och hade svårt för att läsa noter. När hon en gång missade en insats,
fräste dirigenten Alma Rosé: "Om vi inte spelar bra, hamnar vi alla i
gaskammaren. Skärp dig, Flora!" Det gjorde hon och de övriga medlemmarna
i Auschwitz-Birkenaus damorkester. När Alma Rosé i augusti 1943 tog över ledningen av damorkestern, var hon ingen nybörjare på området. Hon var en känd konsertviolinist och hade på 30-talet varit ledare för ensemblen Wiener Walzermädeln. Damorkestrar var vanliga i Wien. I början av 1:a världskriget lär det ha funnits ca 280 (!) damorkestrar i den österrikisk-ungerska monarkin. Denna höga siffra beror på att kvinnliga musiker hade svårt att komma in i professionella orkestrar. Under tiden 1918-1939 upplevde salongs- och underhållningsmusiken en regelrätt boom. Alma Rosé såg gärna att hennes Walzermädeln (sex stråkar, en harpa och två flyglar) kunde sina stämmor utantill och att de framförde musiken perfekt. Dessa krav tog hon med sig till koncentrationslägret. Damorkestern i Auschwitz bildades i april 1943 och existerade fram till evakueringen av lägret till Bergen-Belsen i oktober 1944. I början bestod den av ca 15 musiker, de flesta amatörer, endast fyra var yrkesmusiker. Repertoaren var blygsam: några få tyska marscher och populära polska melodier; ingen s.k. "judisk musik" fick förekomma. När Alma Rosé blev dirigent, solist och arrangör höjdes kvalitén, och musikutbudet breddades. Man spelade nu potpurrier, ouvertyrer, fantasier, naturligtvis marscher, t.o.m. "tysk jazz", inalles hade man en repertoar på 200 musiknummer. Orkestern växte; som mest bestod den av 45-50 musiker; drygt
hälften var judinnor. De flesta spelade fiol, det fanns också flera mandoliner
och gitarrer, en cello, en kontrabas, en flöjt, fem blockflöjter, tre dragspel
och slagverk. (Arrangemangen torde således ha varit en smula aparta - och
orkesterklangen därefter.) Tio av damerna uppträdde som sångare; dessutom
förfogade Alma över 13 notkopister som renskrev hennes arrangemang. Man hade
också tillgång till piano. Orkestern slapp delta i det tunga arbetet utanför
lägret; man fick uteslutande syssla med musik: arrangera, repetera, konsertera. Gitarristen Margot Anzenbacher berättade senare att musikbaracken blev ett populärt tillhåll för SS-officerarna, ett ställe att koppla av på. "Plötsligt kunde en kvinnlig SS-vakt be om ett stycke av Chopin och när hon åhört det, resa sig och vid utgången sparka till en gammal kvinna. Kommendanten Rudolf Höss beställde en aria ur "Madame Butterfly [Puccini] och kunde sedan gå ut till den s.k. "selektionen", d.v.s. för att välja ut vilka av de nyanlända som skulle fortsätta direkt till gaskammaren och vilka som skulle få leva - ett tag till. (Höss dömdes senare till döden och hängdes 1947.) Musik tycks inte alltid ha någon förädlande inverkan på människan. Alma Rosé föddes i Wien den 3 november 1906. Hennes far,
Arnold Rosé (född Rosenblum), var en legendarisk konsertmästare i Wiener
Hofoperorkestern, tillika i Wiener Philharmoniker, vars stråkkvartett
uruppfört verk av Brahms, Zemlinsky, Pfitzner och Schönberg. Hennes morbror
var kompositören/dirigenten Gustav Mahler. När Hitler-Tyskland annekterade
Österrike, emigrerade Alma och hennes far till London. Där fick hon ett
lockande anbud att komma till det då ännu självständiga Holland för att
konsertera. Hon höll sig flytande ett tag med privata konserter i hemmiljö,
men flydde sedan i hopp om att få komma till det neutrala Schweiz. I franska
Dijon fastnade hon i Gestapos nät. Nästa station blev Auschwitz. Där dog hon
den 5:e april 1944, sannolikt av botulism (livsmedelsförgiftning). Hon sörjdes
av alla, både av SS-vakterna och av sina medfångar. |
|
|
|
|
|
|
|
  |
|