SWEDENBORG
OCH
STRINDBERG

Vad har de båda gemensamt?

Båda genomgick allvarliga livskriser och kom "förklarade" ut i ljuset. Olle Hjern konstaterar att det var förnuftsinriktningen i Swedenborgs religion som tilltalade Strindberg men också skildringarna av andevärlden som en fortsättning på det jordiska.

 

Som en av Emanuel Swedenborgs mest hängivna men också mest originella lärjungar måste August Strindberg betecknas. Han hade med sin mångsidiga intellektuella inriktning som få en förmåga att förstå alla de olika sidorna hos Swedenborg: den naturvetenskapliga, den filosofiska, den poetiska och den visionära. Under sin tidiga rationalistiska och ateistiska period, måste Strindberg i sina studier ha träffat på Swedenborg, men visade då mycket litet intresse för denne. Han såg emellertid senare klart, att också denna tids inriktning hade i hög grad bidragit till att göra honom disponerad för att förstå den svenske siaren. Här fann han hos Swedenborg ett starkt krav på förnuftsmässighet både vid förklarandet av den naturliga och av den andliga världen. Det finns bara ett steg mellan ateismen och Swedenborg, förklarade han i "Inferno". Det sistnämnda yttrandet syftade också på det förhållandet, att han fått sitt första tillfälle att mer tränga på djupet vid studiet av Swedenborg i Lund, där han umgicks med ateisten Bengt Lidforss och lånade dennes ärvda volymer av Swedenborgs "Arcana Celestica", "Himmelska Hemligheter".

 

Strindberg börjar uppmärksamma Swedenborg

Annars kom Strindberg på allvar att uppmärksamma Swedenborg för första gången efter publicerandet i Frankrike av boken "Sylva Sylva-rum". Denna senare går mycket in på frågan om hur hela naturen är besjälad, särskilt växtriket. I en fransk recension av denna bok nämndes han som landsman till Emanuel Swedenborg.

Denna var införd i den av Strindberg flitigt studerade tidskriften "L´Initiation". I mars 1896 råkade han få den lilla romanen "Séraphita" av Balzac i sina händer. Där fick han en aning om rikedomen i Swedenborgs skildringar av den andliga världen och likaledes en bild av hur osynliga band och osynliga påverkningar människor emellan kan fungera. Sådana företeelser spelar en stor roll i Strindbergs ”Inferno”, den första bok där han presenterar sin upptäckt av Swedenborg.
Samtidigt var Strindberg intensivt upptagen med att studera teosofi, spiritism och olika former av ockultism, där man givetvis i stor utsträckning sysslade med frågor kring telepati och magisk påverkan människor emellan.

Vid besök i sin hustrus hem i Österrike får Strindberg också i sina händer en gammal volym med Swedenborgs översättningar, Pernettys fransk-språkiga översättningar av ”Himmel och Helvete” och ”Jordkloten i vår solvärld” från år 1782. Vad Swedenborg berättar om all växelverkan mellan andarnas värld och människornas och om motsvarigheten mellan de naturliga och de andliga världarna fängslar honom starkt. De ger honom förklaringar till mängder av egendomliga upplevelser. Strindberg tycks tidigt ha besvärats av oförklarliga visioner och illusioner i sin omgivning. Men genom Swedenborg började han finna sig mer tillrätta med dem. Han fick förklaringar till deras ursprung och samtidigt en mer harmonisk syn på dem. Efterhand tycks de ha blivit allt mer sällsynta och Strindberg själv psykiskt mer harmonisk.

 

Swedenborgs budskap som ett evangelium

Strindberg fäste sig mycket vid Swedenborgs redogörelse för sin kris, för sina frestelser och sina drömmar med dessas symboliska betydelse i den s.k. ”Drömboken”, men i övrigt blev det länge mest Swedenborgs skildringar av den andliga världen som upptog Strindbergs intresse. Först upplevde han budskapet genom Swedenborg mest som ett milt evangelium, som en andlig filosofi, där det inte fanns någon straffande eller dömande Gud. Endast en gudomlighet av enbart kärlek och vishet, som dock tillät oss människor att utöva vår frihet och därigenom välja det onda och dra straff över oss. Genom Swedenborg trodde han sig även kunna se något av en ny tidsålders religion, där tro och vetande, känsla och förnuft, vetenskap och andligt sökande, harmoniskt kunde förenas. Med entusiasm förklarar han i ”Inferno”:
 

”Religionen skall sålunda återkomma, men med annat utseende och en kompromiss med de gamla religionerna synes icke vara möjlig. Det är icke ett reaktionsskede som förestår, det är icke ett återvändande till det som levat ut, det är ett framåtskridande mot någonting nytt!”
I ”Götiska Rummen” säger han vidare:
 

”Man hade samlat fenomen och fakta men kunde ingenting förklara: förklara var ju att finna det som låg bakom fenomenet och när man märkte att det som låg bakom befann sig på ´andra sidan´, så sökte man helt logiskt Jenseits (-livet efter detta). Detta var mystiken som då lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig gravsömn.… Parisockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom forskning i Eliphas Levi och Saint Martin, teosoferna spårade honom i Blavatskys hemliga lära…
Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och Laplaces föregångare, zoologerna upptäckte honom och fann att Buffon plundrat hans kosmogoni i sin inledning till djurriket. Kemisterna, och bergsmännen i synnerhet, hyllade honom och slutligen kom fysiologer och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrra åt den på nytt nyfödde!”

Swedenborg ledsagar Strindberg genom helvetet
Starkast intryck på Strindberg tycks Swedenborgs skildringar av ondskans utbrott i såväl andliga som naturliga världar ha gjort. Liksom den romerske skalden Vergilius i verket ”Den Gudomliga Komedien” åtföljde Dante genom himmel, skärseld och helvete, blir Swedenborg den som på liknande sätt leder Strindberg. ”Swedenborg har blivit min Vergilius, som ledsagar mig genom helvetet och jag följer honom blint” säger han i ”Legender”. Han fann även Swedenborgs skildringar av helvetet vara utomordentliga beskrivningar av vad han mötte i jordelivet. Något som verkligen inte skulle ha varit främmande för Swedenborg själv.

 

”Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen, makterna uppväcker begäret och tillstädjer de fördömda att ernå vad de eftertraktar. Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen brustit, underblåser makterna begärets, ärelystnadens eld och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda tystnaden, vilken ger avsmak för allt.”
(”Inferno”)

Strindberg försöker fåförståelse för sitt eget lidande
Med iver sökte han hos Swedenborg efter förklaringar till de olyckor och lidanden som han fick uppleva. Genom ockultismens inflytande hade han tidigare varit starkt inne på tankar rörande karma och reinkarnation. Han ville då gärna se plågorna i detta livet som följder av ens brott i tidigare inkarnationer. Den tanken släppte honom kanske aldrig och han gjorde allt för att hos sig själv förena den med Swedenborgs åskådning.
I mars 1897 blir en skildring hos Swedenborg av andarna på planeten Jupiter utomordentligt levande för honom och han tycker den ger honom en förklaring till hans egna lidanden. Det beskrivs där hos Swedenborg hur Jupiters invånare lever i skräck för tuktande och bestraffande andar, som med hårda medel påminner dem om den rätta vägen. Nu förstod Strindberg att han ständigt varit utsatt för sådana tuktoandar som onekligen fyllt en nyttig och betydelsefull funktion i hans liv.
Han anknöt också denna upplevelse till vad han läst hos Swedenborg om ödeläggelser i den andra världen. När en människa gått över till den andra världen och hennes inre vilja inte längre är i full överensstämmelse med hennes yttre gärningars inriktning, då måste enligt Swedenborg först ett renande eller en kanske pinsam och mödosam ödeläggelse ske. Strindberg upplevde sig nu stå mitt i denna process, ett sätt att uppleva och tolka Swedenborg som givetvis ingalunda skulle ha varit främmande för denne själv.

Swedenborg hade enligt Strindberg räddat hans förstånd och utan tvekan blev Swedenborgs religion i stort sett Strindbergs under det sista decenniet av hans liv. Han uppskattade det förnuftsmässiga, ”måttligheten i religion” hos Swedenborg, liksom även det samhällstillvända hos denne. I mesta laget brukade han kanske Swedenborgs negativa uttalanden om Karl XII, byggda på syner i den andra världen. Kanske han hade det svårt att riktigt leva sig in i det ljusa, milda och nådefulla som dock är en grundton i denna religion. Men samtidigt har Strindberg givit bestående bidrag till en djupare tolkning av Swedenborg.
Nathan Söderblom säger i sitt märkliga tal vid Strindbergs bortgång:

”Strindberg är icke den ende svenske konstnär som på senare tid i Swedenborg igenkänt en ledare och lärare.
Symboliken hos Swedenborg hör till det som tilltalade honom. Det lockade honom att finna den förborgade meningen. Men drivkraften var ej nyfikenhet. Det är lätt att se, hur de stundom äventyrliga spekulationerna hos Strindberg sammanknöt sig med de fruktansvärda mänskliga problem som kvalde och sysselsatte honom.
Han drevs ej blott av tankens håg utan av livets tvång.”
Olle Hjärn